ord och inga visor

Nu, nu, nu ska jag hoppa i mina röda sneakers och dra på bokkollo med ena bokcirkeln över helgen.
Med Igelkottens elegans, Vi i villa och Ont blod i min packning blir det nog en underbar helg. Vi ska grilla, dricka vin, prata och ha det trevligt men framför allt läsa.
Är tillbaka på söndag igen med en del läsrapporter. Då ska jag även berätta om gårdagkvällens underbara Pocktail och visa bilder. Var ni där?

Trevlig helg!

En bok vi ska läsa till litteraturkursen. Den här boken har man ju hört om till leda och mer därtill. Jag minns att vi fick läsa Förvandlingen i gymnasiet (en novell av densamme) och jag tyckte den var helt fruktansvärd. Den handlade om en man som förvandlats till en skalbagge osv, osv. Mycket illa omtyckt av mitt gymnasiejag.

Och visst kan jag väl känna när jag läser Processen att det är så himla mycket kejsarens nya kläder över Kafka. Eller är det jag som inte förstår? Samtidigt skulle det kännas konstigt för textmassan är inte svår att ta sig igenom.

Processen handlar om en man, K., som en dag blir häktad. Han får inte veta vad han har gjort utan får bara reda på att en process mot honom ska påbörjas. Han får fortsätta jobba som vanligt men måste vara medveten om att han är häktad. Ryktet om hans process sprids. I det första ögonblicket frågar han vad det är han har gjort, men frågan försvinner sedan och av de i hans närhet som fått reda på processen, frågar ingen om varför.

Boken flyter på i samma anda och inte mycket händer. Jag läste i bokens förord att Kafka vill spegla den ensamma människans underkastelse under myndigheter och byråkrati. Och det förstår man faktiskt under läsningen. Emellanåt tycker jag att boken är bra (särskilt på slutet) men att den är SÅ jäkla bra har jag svårt att greppa. Att den är en av 1900-talets stora klassiker?

Lär väl få reda på varför imorgon på lektionen om inte annat.

Uppdatering: Kolla kommentarsfältet, tycker violen har en poäng. Och att inte mycket hände hade ju en anledning trots allt: viljan att visa på hur byråkratin fungerar i sin värsta form.

Gud, den här veckan har varit ovanligt smockfull med (mest tråkiga) göromål. Lite kul men mest tråkigt. Vilket har resulterat i att jag inte haft någon lästid alls. På kvällarna har jag orkat bara några sidor innan jag har somnat som en stock, och det är verkligen inte likt mig. Men under veckan som kommer lyckas jag nog skrapa ihop lite mer. Har en lovande läshög på fönsterbrädet bredvid sängen, full av böcker jag ser fram emot att sätta tänderna i.

Och det knäppa är att det känns när man inte har fått läsa som man brukar. Jag känner mig lite ur fas, obalanserad. Läsning är en underbar överdos på lugnande effekt. Få personer skulle behöva rohypnol om någon bara satte rätt bok i deras händer.

Vad läser ni?

Så läste jag då ut denna pärla till bok, i fredags kväll. Den har fått stå ut med att parallelläsas med några andra böcker, eftersom jag ville njuta av varje ord i Gösta Berlings saga.

Miljön är Värmland, vi möter Gösta Berling och kavaljererna, majorskan och en massa andra karaktärer. Boken är som en saga för vuxna, språket är en saga bara i sig och jag kan verkligen rekommendera den. Dock kändes det skönt att läsa en annan bok samtidigt, för att slippa få den där känslan av att läsningen gick trögt. Och trögheten har inte att göra med att det blev tråkigt, utan snarare att jag inte är van vid det gammaldagsa språket.

Allt som allt är det här en bok som bara ska läsas och jag återkommer garanterat till Selma i framtiden (tack för era tips!).

Till litteraturkursen, detta. Jag har väldigt svårt att skriva om pjäsen så det blir i all korthet.

Det handlar om familjen som är på väg att förlora sin kära körsbärsträdgård och sitt hem, pga skulder. Pjäsen innehåller många karaktärer, varför jag verkligen skulle vilja se en uppsättning av den istället. Det blir lite svårt att hänga med i läsningen. Men något jag gillar är hur karaktärerna hela tiden pratar förbi varandra, de tycks alla vara i sin egen lilla värld och inte egentligen lyssna på vad de andra i samma rum säger. Sådant uppskattar jag alltid, såväl i litteratur som film och teater.

Det känns som att det finns så mycket att tolka i pjäsen, som jag inte snappar upp nu. Men men.

Eftersom jag läste hela kvällen igår och en lång stund under dagen idag så har jag även hunnit läsa ut de böckerna jag höll på med utöver pjäsen.Men om dem får jag skriva imorgon istället!

Har ni läst/sett Körsbärsträdgården? Vad tyckte ni?

För en gångs skull har jag inga planer. Ska titta på dålig film och läsa lite, i sällskap av en stor påse naturgodis. Fredagslyx!

Nu börjar 1900-talskursen, den sista, i litteraturvetenskapskursen. Alltså gick jag och Karin idag för att köpa de böcker som behövs för kursen. Men självklart slank även lite annat ner i påsen... Dessa blev det:



Ord på liv och död av Victoria Benedictsson
Kapten Nemos bibliotek av PO Enquist
På spaning efter den tid som flytt (del 1) av Marcel Proust (något jag aldrig orkat ta mig an om det inte var för skolan!)
Smärtan av Marguerite Duras
Emily L. av Marguerite Duras (kan inte låta bli de nyutgivna fina modernista-böckerna, moderna klassiker. Har gillat det jag läst av Duras dessutom)
Onåd av J. M Coetzee (också skolläsning)

Dessutom köpte jag Tjechovs "Körsbärsträden", en pjäs jag måste läsa tills imorgon. Härligt med bokshopping i vårtider! Under hela sommaren kommer jag ha bokköpstopp också, så det är väl bäst att ladda upp, hehe. Ska beställa Igelkottens elegans nu, men det kändes onödigt att köpa den i affär (eftersom den är inbunden). Den ska vi läsa till en av bokcirklarna.

Alla i vårt land har väl en relation till Selma Lagerlöf, om inte annat så pryder hon ju faktiskt en av våra vanligaste valörer i sin fina stora hatt. Men hur stor koll har man egentligen på henne?

Jag minns att jag läste Nils Holgersson när jag var kanske åtta, och jag minns att jag tyckte den var så häftig. Jag minns också att jag kände mig väldigt duktig, som tog mig igenom den tjocka boken på kvällarna. Men annars har det inte blivit så mycket Selma läst för mig, tyvärr. Nu har jag fått chanset att, genom litteraturvetenskapen, läsa Gösta Berlings saga. Och trots att 1800-talshemtentan redan är inlämnad, så tänker jag läsa ut den ändå.

Men boken är som en ljuv karamell, jag vill njuta av varje ord eftersom jag älskar hur det är som en enda saga för vuxna. Därför parallelläser jag en annan bok nu, för att få njuta Selma i små bitar. Och hon skriver ju alldeles gudomligt, inte konstigt att kvinnan var den första (kvinnan) att norpa nobelpriset i litteratur! Det kommer garanterat bli mer Selma för mig i framtiden. Men portionerat under åren, så att man inte läser allt i ett svep.

Har ni några förslag på Selma-böcker som bara måste läsas? Minns att vi läste Herr Arnes penningar i gymnasiet, men det kanske är dags att köra den igen. Fler förslag? Vad tycker ni om Selma?

Ja, egentligen känns det alltid så orättvist att ge upp en bok när man bara kommit halvvägs. Jag menar, en människa har lagt ner en massa tid på att skriva och har säkerligen något att säga osv, osv. De enda böcker jag kan ge upp utan dåligt samvete är boats-böcker och deckare (och sådana böcker läser jag aldrig heller, eftersom jag vet att de inte är min tekopp). Det här var en bokcirkelbok, och annars hade jag nog inte kommit på tanken att läsa den. Men som bokcirkelbok tog jag mig an en med öppet sinne. I söndags var bokcirkeln, som sagt, och då hade jag hunnit halvvägs. Jag sade på brunchen att jag absoluuut skulle läsa klart den.

Kom hem på eftermiddagen och läste lite. Men sedan har den bara legat där och samlat damm i mitt fönsterbräde, och nu inser jag att jag får ge upp den. No more En liten historia för min del. Det handlar mycket om språket, som jag tycker är påklistrat och korthugget på ett tråkigt sätt. Men det handlar också om storyn, och om (nu är jag taskig igen) känslan jag får av tantig sinnlighet. Hu, vad jag har svårt för sådant! Dessutom blir jag inte alls engagerad i huvudkaraktären, eftersom allt är flytande och trist.

Nä, sammanfattningsvis är den här boken skriven för en målgrupp jag inte kommer befinna mig i än på cirka trettio år. Kanske hade jag gillat den bättre då, det är mycket möjligt. Har ni läst? vad tyckte ni?

I onsdags (tror jag det var, men tappar kollen på dagarna under långhelger) var jag och min vän Karin på poesikväll på Forum kultur i vasastan. Det var väldigt kul att bli inbjuden, särskilt som jag sällan går på sådana event (tyvärr). Särskilt kul var det eftersom Kristina Lugn var där och läste poesi. Jag tycker hon är så härligt befriad och älskar hennes självdistans. Först läste hon en dikt som var lite rolig, och när den var slut sade hon skämtsamt: "Och nu blir det lite allvarligt här", och skrattade till. Det är så det ska vara, inte så jäkla allvarligt och högtravande hela tiden.

En del av de andra poeterna förstod jag mig inte riktigt på, men det var väldigt kul att gå, mer sådant!