ord och inga visor

Ja, egentligen känns det alltid så orättvist att ge upp en bok när man bara kommit halvvägs. Jag menar, en människa har lagt ner en massa tid på att skriva och har säkerligen något att säga osv, osv. De enda böcker jag kan ge upp utan dåligt samvete är boats-böcker och deckare (och sådana böcker läser jag aldrig heller, eftersom jag vet att de inte är min tekopp). Det här var en bokcirkelbok, och annars hade jag nog inte kommit på tanken att läsa den. Men som bokcirkelbok tog jag mig an en med öppet sinne. I söndags var bokcirkeln, som sagt, och då hade jag hunnit halvvägs. Jag sade på brunchen att jag absoluuut skulle läsa klart den.

Kom hem på eftermiddagen och läste lite. Men sedan har den bara legat där och samlat damm i mitt fönsterbräde, och nu inser jag att jag får ge upp den. No more En liten historia för min del. Det handlar mycket om språket, som jag tycker är påklistrat och korthugget på ett tråkigt sätt. Men det handlar också om storyn, och om (nu är jag taskig igen) känslan jag får av tantig sinnlighet. Hu, vad jag har svårt för sådant! Dessutom blir jag inte alls engagerad i huvudkaraktären, eftersom allt är flytande och trist.

Nä, sammanfattningsvis är den här boken skriven för en målgrupp jag inte kommer befinna mig i än på cirka trettio år. Kanske hade jag gillat den bättre då, det är mycket möjligt. Har ni läst? vad tyckte ni?