ord och inga visor

Nu kommer det bombas med boktipsare under augusti månad. Anledningen till att det har blivit bara en innan, är att jag var borta hela min semester. Men håll koll på bloggen nu så kommer ni stöta på en massa bra boktips och inlägg. Idag är det Christina Ödman Johansson som har ordet. Hon beskriver sig såhär:


Hon tipsar om boken Fosterland av Dilsa Demirbag-Sten. Varsågoda:

När jag hade läst Dilsa Demirbag-Stens självbiografiska bok, Stamtavlor, var jag tagen, närmast överväldigad. Därför kastade jag mig förstås över den fristående fortsättningen, Fosterland. Medan Stamtavlor skildrar resan/flykten från den kurdiska bergsbyn i Turkiet, handlar Fosterland om livet i Sverige.

Dilsas familj hamnar i Flogsta utanför Uppsala. Föräldrarna sliter som städare, medan barnen till mamma Nuras förtvivlan vistas på dagis och tas om hand av främmande människor. Man arbetar hårt för att få ihop pengar, så att man en dag ska kunna återvända hem. Sverige blir aldrig hemma, inte för Nura.

Dilsa, hennes pappa Selahattin och syskonen rotar sig allt mer i Sverige och trivs med friheten. Mamma Nura längtar tillbaka; tillbaka till kvinnogemenskapen i byn, tillbaka till de värderingar hon är uppväxt med. Gladast är hon under familjens besök i hembyn, medan Dilsa då känner sig ofri och övervakad.

Kulturkrockarna blir förstås många och skildras med såväl värme som humor. Fascinerat betraktar barnen svenskarnas förhållande till alkohol. Inte en fest utan snaps! ”Det tog många år för oss att förstå spritens dragningskraft på svenskarna.”

Mormor, som finns kvar hemma i byn och är en ytterst skicklig sagoberätterska, spelar en viktig roll. Hon stöttar Dilsa i svåra beslut och hennes fantastiska sagor finns med i boken. Själv finns hon ofta i Dilsas tankar.

Livet i Sverige utvecklas olika för föräldrarna, som allt mer glider ifrån varandra. Selahattin trivs med den nya tillvaron, medan Nura saknar hembyn. Bråken blir allt fler.

Med något slags saklig värme skildrar Dilsa Demirbag-Sten alla kulturkrockar, besvikelser, bråk och motsättningar. Språket flyter elegant och lätt och boken genomsyras av värme, förståelse – och identitetskriser: ”…varje land som gjorde anspråk på min identitet krävde att jag skulle förneka en del av mig själv.”

Jag fascinerades av innehållet - den omtumlande livsresa jag fått följa. När jag slutligen lade boken ifrån mig, var jag full av beundran inför familjemedlemmarna som – på olika sätt – klarat att byta land.

Jag avundas dig, som har denna gripande läsupplevelse framför dig!

Jag blev riktigt lässugen efter Christinas text. Har aldrig tidigare hört talas om författaren eller boken. Har ni läst den, och vad tyckte ni i så fall?