Sjunde sommartipsaren
I tunga vintrars mage, Andrea Lundgren
Jag är en dramaqueen till naturen, men eftersom det är en värdelös egenskap så kämpar jag emot. Men ibland slinker det igenom ändå, det där i-en-sal-på-lasarettet-perpektivet. Jag vet att det är farligt, att det lätt slår över, och att man måste vakta på orden så att man inte brakar på med allt man har och hamnar i alla-är-döda-och-barnen-gråter-prosa.
Andrea Lundgren är också en dramaqueen. Allt tyder på det: försvunna mammor, bottenlös övergivenhet och pyjamasklädda barnsben som slits sönder mot skaren. Och av ovan nämnda skäl borde det här vara en roman jag är mig skeptisk till. Men så blir det inte. För trots den överlastade titeln tycker jag verkligen om I tunga vintrars mage. Andrea Lundgren balanserar sin text noga, den är avvägd, ö v e r v ä g d och känslorna löper sällan amok. Det finns en torr ilska som dämpar sentimentaliteten så att den nästan inte hörs. Och när dramat tittar fram är det visserligen omisskännligt men inte alls oregerligt. Åtminstone inte förrän på slutet. Men hon hade inte behövt braka på alls, fröken Lundgren, för hon hade oss redan från sida ett. Och i nästa roman kan hon lita på det.
Har ni läst boken?