Fjärde sommartipsaren
Boktipsare nummer fyra är Magnus Ullman. Han skriver såhär:
Den här boken har jag läst framlänges, baklänges, sträckläst, inspirerats men jag har också gjort punktnedslag i särskilda dikter eller stycken. Jag har läst den när jag suttit på sängen, i läsfåtöljen eller i köket. Jag har låtit andra läsa och beklagat deras återhållna entusiasm. Jag tänker att den intensiva läsupplevelsen innebär en absolut självförglömmelse. Man glömmer sig själv och förflyttar sig in i en annan människas medvetande.
Språket. Språket är både mycket stilla men samtidigt förtätat. Bilderna direkta och utan ett överflöd av adjektiv. Framför allt, det är inte överdrivet poetiskt utan subtilt och känsligt. Texten är långt ifrån tung, men inte heller fjäderlätt. Den rymmer en längtan och en närmast trivial indignation över tillvarons minsta detaljer. Någonstans under texten finns frågan om identitet, men det som utgör det personliga avtrycket är enligt mig observationerna: "Det går en blind man förbi" "Varför måste Jesus en sån basröst", "på väg till toaletten går jag igenom ett luftsjok".
Eller när hon skriver om ett barndomsminne och minns att mamman ropar att det är mat och pappa höjer handen i en fördröjande gest eftersom han läser en bok. Eller när pappan knipsar av gräs mellan tårna och det ser ut som att det växer upp genom dem, eller när diktarjaget försöker leta efter mönster i tapet. Då suggereras man in i sin egen barndom. Ofta förekommer detta "jag vill", vilket jag tolkar som ett uttryck av missnöje.
Så många gånger har jag satt mig ner med lyrik som fullständigt väller över av symboler, poesi, liknelser, metaforer. Högstämt och otillgängligt. Det här måste vara raka motsatsen. Sparsamt poetiskt, rytmiskt, jordnära, tillgängligt och sagolikt vackert. Jag tänker att det finns två sätt att nå den här närheten, det ena är det existentiella. Det andra är det vardagliga. Platsen är rummet. Och i rummet, där utspelas det personliga. Där man ofta är. Där man är ensam.
Det jag skriver om är prosalyrikboken av Kerstin Norborg - Så fort jag går ut.
Läs den.
Har ni läst boken? Missa inte nästa sommartipsare och dela gärna med er av era tips i kommentarsfältet!
Den här boken har jag läst framlänges, baklänges, sträckläst, inspirerats men jag har också gjort punktnedslag i särskilda dikter eller stycken. Jag har läst den när jag suttit på sängen, i läsfåtöljen eller i köket. Jag har låtit andra läsa och beklagat deras återhållna entusiasm. Jag tänker att den intensiva läsupplevelsen innebär en absolut självförglömmelse. Man glömmer sig själv och förflyttar sig in i en annan människas medvetande.
Språket. Språket är både mycket stilla men samtidigt förtätat. Bilderna direkta och utan ett överflöd av adjektiv. Framför allt, det är inte överdrivet poetiskt utan subtilt och känsligt. Texten är långt ifrån tung, men inte heller fjäderlätt. Den rymmer en längtan och en närmast trivial indignation över tillvarons minsta detaljer. Någonstans under texten finns frågan om identitet, men det som utgör det personliga avtrycket är enligt mig observationerna: "Det går en blind man förbi" "Varför måste Jesus en sån basröst", "på väg till toaletten går jag igenom ett luftsjok".
Eller när hon skriver om ett barndomsminne och minns att mamman ropar att det är mat och pappa höjer handen i en fördröjande gest eftersom han läser en bok. Eller när pappan knipsar av gräs mellan tårna och det ser ut som att det växer upp genom dem, eller när diktarjaget försöker leta efter mönster i tapet. Då suggereras man in i sin egen barndom. Ofta förekommer detta "jag vill", vilket jag tolkar som ett uttryck av missnöje.
Så många gånger har jag satt mig ner med lyrik som fullständigt väller över av symboler, poesi, liknelser, metaforer. Högstämt och otillgängligt. Det här måste vara raka motsatsen. Sparsamt poetiskt, rytmiskt, jordnära, tillgängligt och sagolikt vackert. Jag tänker att det finns två sätt att nå den här närheten, det ena är det existentiella. Det andra är det vardagliga. Platsen är rummet. Och i rummet, där utspelas det personliga. Där man ofta är. Där man är ensam.
Det jag skriver om är prosalyrikboken av Kerstin Norborg - Så fort jag går ut.
Läs den.
Har ni läst boken? Missa inte nästa sommartipsare och dela gärna med er av era tips i kommentarsfältet!
Kommentarer
Trackback