Spinner vidare på pretto-tanken
Jag vill spinna vidare lite på det inlägg jag skrev igår (HÄR) om att jag gillar tunga/dystra grejer även när jag har mycket eller inte är på topp. Jag funderade lite på det där, och varför man ska behöva ursäkta sina beteenden så ofta. Antingen har den tendensen växt fram på senare år, i och med det enorma flödet som bara ökar och ökar och som gör varje val viktigare. Just eftersom man kan välja allt. Och eftersom man SKA välja allt. Eller så har det med att bli vuxen att göra. Det där med att jämföra livsstilar. Vem yogar mest, vem äter minst, vem orkar mest, vem är mest harmonisk eller mest effektiv osv. Jag kan bli så sjukt irriterad på sådana tendenser generellt, och blir då tonårsomoget obstinat och vill gå emot allt vad harmoni heter. Nåväl, det här inlägget ska vara bokrelaterat. Jag lovar.
Det är nämligen så jobbigt att behöva ursäkta sina kulturvanor. Jaha, så jag tycker bara om samhällsprogram/kulturprogram på teve (läs: play-kanalerna på nätet) och tittar aldrig på teve annars (förutom, som Bokstävlarna sa att hon också gjorde i en kommentar på inlägget nedan - utvalda tv-serier och då hela säsonger i sträck). Det har inte med att göra att jag vill vara cool eller svår, utan helt enkelt att jag inte tycker om teve och mår dåligt av det. Jag tycker inte att det är bättre eller sämre att titta på teve/inte. Jag väljer bara att inte.
Samma sak med bokvalen. Bland mindre bokintresserade människor kan jag ibland få intrycket av att de vill ursäkta att de inte läser svåra böcker. Som om jag läste svåra böcker dagarna i ända (bara för att jag inte tycker om deckare) - så är det faktiskt inte. Dessutom är inget bättre/sämre än något annat tycker jag, även om man kan bli lite sorgsen över att deckare tar över så till den grad att folk inte orkar med annat till slut. Jag vet att Bokstävlarna också bloggade om ett relaterat fenomen nyligen. Att hon måste ursäkta sig för att hon läser mycket, som om detta skulle vara något konstigt. Eller som om detta skulle ge andra prestationsångest. Jag läser inte mycket just nu och ibland läser jag massor, men inte tusan spelar det väl någon roll. Man läser så mycket eller lite man vill. Man tittar på teve så mycket eller lite man vill. Och det är bara upp till en själv. Eller?
Men ibland känns det som att livet är en tävling, där allt ska värderas. Det kan vara ganska utmattande. Jag tycker vi gör den här veckan till en vecka då alla får bete sig precis hur de vill, och acceptera att andra inte gör lika.
Har ni också lagt märke till dessa tendenser? Och varför är det på detta vis? Ett gäng dagisbarn som jämför snyggast barbiedockor, kan man få känslan av ibland.
PS. Månadens hatord: livspusslet och mindfulness.
Hihi, jag blir alldeles tramsigt glad av att se nya uppdateringar i bokbloggarna!
Pretto-begreppet är väldigt intressant. Jag har också fått höra en del väldigt konstiga saker bara för att jag föredrar välskriven litteratur framför vardagsTV. Jag äger inte ens någon TV (av en enda anledning: jag blir beroende av den), och sitter jämt med näsan i en bok. Jag har fått höra att jag försöker vara svår och oåtkomlig, men det handlar ju inte om det.
Däremot så hade jag för några år sedan en sambo som var väldigt fejk-pretto. Han köpte stora, tunga böcker och ställde de i bokhyllan, men han läste dem aldrig. Han tittade nästan bara på SVTkanalerna, och var överdrivet stolt över sin finkulturighet. Det retade död på mig. Det är en sak att falla innanför ramarna för "svår" eller "beläst" för att man faktiskt är just svår eller beläst - de människorna har jag ingenting alls emot (men räknar mig absout inte till dem för det), men de där som försöker och VILL vara sådana, dem får jag utslag av.
Låt alla människor läsa vad de vill, se vad de vill och ha vilka intressen de vill, så länge de är ärliga med vem och vad de är.
Uj, vilken lång kommentar, nog mitt personliga rekord.
Hmm, det här är väldigt intressant!
Jag känner verkligen igen det där att vissa människor verkar tycka at allt är en tväling, att allt ska värderas och visas upp. Dessa personer verkar tro att vi läsare läser bara för att kunna visa upp det för andra, lite som rödluvan beskriver sin fd sambo ovan.
De verkar inte kunna förstå att man faktiskt kan välja att läsa böcker framför att kolla melodifestival för att man vill, inte för att man vill stoltsera med att vara svår eller intelligent eller vad folk nu tror att man försöker vara.
Jag har vissa kompisar på facebook som alltid statusuppdaterar om hur "duktiga" de är: hur mycket de tränar, vilken nyttig mat de äter, vilken smal film/teaterpjäs de sett, hur mycket de renoverat sin svindyra bostadsrätt. Det verkar vara väldigt jobbigt att vara en sådan tävlingsmänniska att hela ens fritid blir ett sätt att bevisa för andra hur lyckad man är.
Rödluvan: Åh fy, fejkpretto är det värsta! Jag räknar mig inte heller till svår människa, mest eftersom jag inte vill vara sådan. Om jag får lust att läsa en Marian Keyes-bok så vill jag ju kunna göra det utan att någon ska bli helt chockad. Överhuvudtaget har jag svårt för att stänga in mig i en viss "genre" (musikmässigt/bokmässigt/klädmässigt). Jag håller med dig om det du säger, att alla ska vara sig själva så länge de ÄR sig själva. :) Jag älskar långa kommentarer!
Anna: Ja visst är det intressant! Och det där med att folk tror att man stoltserar med läsning fast man egentligen DRÖMMER om att kolla på melodifestivalen är så konstigt. Skulle man orka hålla på så? Det får en nästan att tro att folket som tror så tittar på melodifestivalen bara för att man SKA, vilket isåfall ju också är väldigt sorgligt.
Jag har också en del sådana kompisar på fejjan och jag tror det är ett väldigt jobbigt liv. Det värsta är folk som stoltserar med hur stressade de är hela tiden, hur lite de hinner träffa sina kompisar, läsa eller göra annat eftersom de har såå mycket att göra. Varför skulle det vara något att vara stolt över? Jag skulle mest tycka att det vore jobbigt med ett sådant liv.