ord och inga visor

Den här helgen har nog varit den lugnaste i mannaminne (åtminstone mitt minne). Men det har varit skönt och välbehövligt. Jag har inte ens spenderat mycket tid framför datorn, vilket emellanåt kan vara ett skönt avbrott. Även om jag älskar att läsa bokbloggar och skriva i den här så kan kortare pauser från det vara rätt skönt. Däremot har det blivit en hel del läsning.

Jag har inte alls långt kvar i Anna Karenina nu så snart kommer en åsiktstext om denna min andra tegelsten. En liten bit är kvar men den klämmer jag nog under början av veckan. Sedan har jag massor av böcker att sätta tänderna i, som kanske är lite kortare än dryga 900 sidor.

Dessutom har jag läst ikapp mig i DN från de senaste två veckorna eller så. Det blir svårt att hinna med tidningsläsande på morgonarna för mig och sedan är dagarna ofta fullspäckade av göromål. Snart är min gratismånad med DN slut och det känns lite trist. Jag gillar det högtidliga i att sitta vid köksbordet med en kopp kaffe och läsa långa och djuplodande artiklar (när sådana väl uppenbarar sig). Jag har läst massor av intressanta bokrelaterade artiklar. De har handlat om alltifrån Att föda ett barn och Spill, till Agnes von Krusenstjerna och den väldigt aktuella Aniara av Harry Martinson. Apropå det så är jag sugen på att läsa Harry, än så länge har jag ju ägnat hans fru en hel del uppmärksamhet men honom knappt någon. Efter att ha läst ett lockande inlägg hos Tekoppen om Nässlorna blomma, så står den högt på min prioriteringslista. Jag har dessutom lånat en bok med hans samlade dikter. Vi får se vad jag tycker om hans skriverier.

Det förvånade mig att DN, som inte är kända för att göra saker enkla kanske, nu har en "snäll poesiskola". De vill avdramatisera poesin och förklara att den inte måste förstås för att kunna avnjutas. Hm, jag känner igen dessa formuleringar någonstans ifrån - just det, från mig själv! Sedan september 2009 har jag uppmanat er att läsa poesi som man avnjuter choklad eller tittar på en tavla. Ett njutande av ordflödet som kan inspirera och imponera utan att dess innehåll måste detaljanalyseras. Jag vet inte om det är så att DN:s recensenter mot sitt erkännande läser bokbloggar eller om samma idé har råkat poppa upp hos dem. Jag blev lite chockad när jag först läste om det, och nästan lite upprörd, men egentligen är väl tanken det viktigaste - att få fler att läsa poesi. För när fler läser poesi så kommer man vilja investera mer pengar i att ge ut den. Och då hamnar vi i en underbar och nästan utopisk situation där man kanske får se folk läsa Lukas Moodysson eller Per-Eric Söder på tunnelbanan som omväxling till Luftslottet som sprängdes och Självkänsla nu!

Det vore väl något?