ord och inga visor

Efter att ha läst ett inlägg av bokhoran Johanna L där hon nämner vad hon aldrig läser om, så började jag fundera på om jag också har sådant jag undviker att läsa böcker om. Alltså inte en viss genre jag undviker att läsa, utan ämnen i böcker.

Jag har inga problem med att läsa sorgliga, smärtsamma eller obehagliga romaner i allmänhet. Däremot läser jag, precis som Johanna L, ogärna böcker om våldtäkter. Jag undviker också helt och hållet böcker som handlar om HIV, cancer eller andra sjukdomar. Läser inte heller böcker om incest - helst läser jag inte längre några BOATS-böcker alls. Jag hade en (skämmig) period då jag läste mycket sådant, som jag tror jag också nämnt i bloggen några gånger. Men någonstans får man nog av lidande, hopplöshet, kvinnor som blir bortgifta eller stenas i en grop för att en granne tyckte sig se dem vara otrogna. Man överdoserar på misär liksom, och gömmer sig sedan helst i fiktionens trygga värld.

Jag vet inte var gränsen går riktigt, men vad gäller HIV- och cancerböcker så tror jag det handlar om att det blir för hemskt. Och dessutom kan vemsomhelst drabbas av cancer. Det är för sorgligt, för hemskt och för nära. För mig finns ingen mening i att läsa en bok som BARA får mig att må dåligt, särskilt om den inte bjuder på en konstnärlig upplevelse. Jag kan förstå behovet av att skriva en sådan bok om man varit med om något hemskt, men det är en annan femma.

Det är som att det är skillnad på misär och misär. Jag kan läsa en välskriven bok som utspelas inuti en galnings hjärna. Jag kan läsa om kroppsvätskor och tårar (jamen ni vet, Darling river och Lolita t. ex) och samhälleliga orättvisor. Men där vet jag hela tiden att det är fiktion jag läser, vilket kanske skapar någon sorts distans. Jag räds inte diskbänksrealistiska böcker heller. Det mesta går helt enkelt att läsa, åtminstone om språket bär upp berättelsen eller tvärtom. Men det finns också sådant jag alltid undviker.

Har ni några teman ni inte orkar med att läsa om?