ord och inga visor

Idag är det Elizabet Westerlunds tur att boktipsa. Hon får presentera sig själv och under följer hennes text:

Elizabet Westerlund är jag – en arbetssökande skribent/grafisk designer/webbdesigner. Bloggar gör jag på min egen hemsida: http://www.elizabet.se/blogg men även på en blogg för ett nischat särintresse – http://bibliotekskort.wordpress.com

På högstadiet upptäckte jag mitt stora intresse för ord vilket gjorde att jag kunde sitta i timmar och handskriva mina följetonger. Under ett av de skrivarläger jag deltog i kom jag dock i kontakt med poesi – vilket var mig främmande men också spännande. Gymnasiet var en turbulent period vilket fick mig att skriva ännu mer och då framförallt poesi. Den poesi jag då läste var dock koncentrerad till nutida poesi på forum som sockerdricka och helgon. Skolans bibliotek hade under en period dock försäljning av böcker – en blandning av litteratur som ingen längre ville läsa och som tog plats för de nya böckerna. Det var när jag bläddrade igenom olika böcker som jag hittade en diktsamling – vilket är den enda diktsamling jag regelbundet återkommer till. Utan att direkt veta varför jag fascineras.

Diktsamlingen i fråga heter Dikter och prosa av Kerstin Söderholm och gavs ut 1974 av Norstedts. Kerstin var finlandssvensk (vilket kan vara en anledning till att jag gillar det då hälften av mig är tornedaling och jag har finskt påbrå) och han ge ut ett par diktsamlingar innan hennes död 1943.

Hennes dikter är i basen naturlyrisk men skrivet på ett sådant sätt att jag som aldrig haft intresse för natur vill läsa hennes texter om och om igen. Det är starka känslor som kommer fram i hennes dikter och som gymnasiestudent drogs jag in i det.

En själ kom till mig inatt,
Den var en naken mun
den var en osagd fråga.

När natten var som mörkast

hörde jag två ord:

”Finns du?”

Och sedan som en andhämtning
”Du som blödde mitt blod
- du som tog emot min skuld
-finns du?
Vem var jag?
Vad vill jag?
Var jag till i en annan,
som inte var jag?”

Och jag pressade läpparna till sår
för att sända ett svar
- men det nådde inte fram

Då slocknade en blomkalk
i den djupaste skogen.

I exemplet ovan, en av de dikter som jag har läst mest är naturen i bakgrunden av hennes existensiella frågor. Dikten är starkt religiös och i min tolkning rör det sig om en dikt från Guds eget perspektiv – en person som är religiös börjar plötsligt tvivla på Guds existens. Detta innebär en stor ångest för personen. Gud försöker sedan svara personen för att lindra dennes tvivel och kval men utan att svaret kommer fram. Att en blomkalk, eller i mina ögon ett slags ljus, slocknar betyder för mig att personens tro dör när Gud inte kan ge svar. Och när tron dör försvagas personen och slocknar, det blir mörkt i den djupaste skogen, alltså i personens liv.

Även om jag som gymnasiestudent kanske inte analyserade och tänkte dessa tankar var det någonting med orden som fick mig att fastna och läsa om den flera gånger. En igenkänning, någon slags tröst. Som barn med troende mor och morföräldrar brottades jag själv med om jag trodde eller inte. När det var jobbigt hade det varit skönt att ha någon att vända sig till. Idag klassar jag mig inte som kristen av den anledningen – men de existensiella frågorna är ändå desamma. Vem är jag, vad är jag, vad vill jag? Finns jag för någon annan? Finns det något högre väsen som tar hand om människorna? Ännu idag har jag inte kommit fram till något svar och jag har inte kommit närmare ett svar. Däremot hjälpte diktsamlingen av Kerstin Söderholm mig på många sätt. Den fick mig att öppna ögonen för att läsa poesi och den gav mig igenkänning. Därför kände jag mig tvungen att skriva om denna relativt okänd poet, som borde höjas till samma skyar som Edith Södergran m.fl.

Med andra ord – läs Kerstin Söderholm!