ord och inga visor

Imorgon får jag en hemtenta i idehistoria, sedan är det åter dags för litteraturvetenskap. Jag känner mig sjukt peppad och inser hur mycket det har gett mig att läsa det ämnet. Dels har jag upptäckt en mängd nya författare och genrer, dels inspirerats och dessutom träffat folk jag kommit nära. Det är något särskilt i att dela ett såpass stort intresse för att läsa tror jag. Samtalsämnen lider man aldrig brist på direkt, för om det skulle bli så att man inte har något att prata om så funkar alltid böcker. Och då kan man hålla på  hur länge som helst.

För en icke-läsande person är det här nog svårt att relatera till. Det är inte så konstigt egentligen, för jag har ganska svårt att relatera till hur någon vill prata om fotboll, bilar eller smink i timtal. Man har olika intressen och det är alltid kul att dela de största sådana man har med andra som gillar samma sak. Till exempel har jag på senare år börjat prata mycket mer om mitt eget skrivande, eftersom jag lärt känna fler personer som också skriver. På så sätt kan man peppa varandra och kanske få ovärdelga tips dessutom. Jag har tänkt lite på detta efter att ha läst det här inlägget hos Malin. Fint.

När det gäller litteraturvetenskapen så känner jag verkligen att jag har hittat min grej. Det känns nästan lite fel att ägna så mycket tid åt något som är så roligt. Jaha och vad blir man när man pluggar det då? är väl en klassisk fråga, som är så inrotad i karriärssamhället att jag ibland själv kommer på mig själv med att tänka i samma banor. Sedan kommer jag på att allt det där nog löser sig. Nu satsar jag först och främst på ett år till av litteraturvetenskap. Efter det kommer jag att ha en magisterexamen. Känner jag mig sugen på mer efter det så kompletterar jag till en master. Det är kanske dags att redan börja fundera på vilket författarskap/vilken bok man ska grotta in sig i till magisterexamen.

Men först blir det lite Bolano-läsning.