ord och inga visor

Här är en del av den poesi jag och min kärlek har hemma.

Nu har vi gett ut stencilsamlingar, vi i poesirörelsen La Poème Kalashnikov. Vi hade dessutom en uppläsningskväll (kombinerat med vernissage) på Café Hängmattan och så läste vi på Stockholms Stadsbibliotek. Jag märker så fort jag skriver om poesi här i bloggen att det nästan inte dyker upp några kommentarer. Det är frustrerande eftersom jag vill att svårhetsstämpeln ska försvinna från poesi och att folk ska njuta av ordflödet som man njuter av konst. Därför startade jag för ett och ett halvt år sedan poesiutmaningen, som går ut på att läsa (minst) en diktsamling i månaden. Utmaningen har haft några tappra deltagare men det märks hur pass hög barriären är för den som inte brukar läsa poesi.

Frågan är vad det är som skrämmer. Antagligen tror man att det ska vara rimmat, klyschigt om kärlek eller bara naturromantiskt och abstrakt. Och jag kan säga att sådan poesi avskyr jag själv. Det finns poesi som är samhällskritisk, explosiv, närvarande i samtiden och helt underbar. Jag tror många skulle gilla faktiskt, men missar för den där poesistämpeln. Våga prova att läsa Charles Bukowski, Lukas Moodysson, Catharina Gripenberg, Sonja Åkesson, Leonard Cohen och Vladimir Majakovskij. Det är värt mödan.