Kärleken av Theodor Kallifatides
Här möter vi den medelålders mannen med fru och en liten son. Medelålders mannen som träffar en annan yngre kvinna på en konferens. Som tar hennes hand och därmed har passerat en gräns som, enligt honom, säger mycket om hans personlighet och karaktär. Han blir störtförälskad i henne, de har en affär. Ändå älskar han sin fru och sitt barn och tvingas slutligen välja. Ett omöjligt val.
En klassisk plot. Mycket filosofiska djupa tankar. Han rannsakar sig själv och funderar fram och tillbaka. Funderar på då, nu och sedan. Jag fastnar inte. Det är FÖR medelålders man, FÖR livskris. För mycket snack. Och titeln till trots, förvånas jag över överanvändningen av ordet 'kärlek'.
Han diskuterar med sig själv, med omgivningen och relaterar till gamla filosofer och gamla förälskelser.
Jag fastnar inte, som sagt. Boken gör mig inte medryckt, hänförd, nyfiken på vad som kommer härnäst. Jag tar mig igenom den, visst. Här och där finns väldigt intressanta stycken, vackra ögonblick och ledsna sådana men ingen av dem klistrar sig fast i själen. Boken har en slags tomhet i sig, kanske är jag för ung för att förstå (?!) men nepp. Ingen höjdare, som jag hade hoppats på. Du klarar dig utan att läsa den, helt klart.
Kommentarer
Trackback