Beppe Wolgers memoarer av Beppe Wolgers
Nämen, oh! vilken charmig bok.
Beppe som är allas vår Baloo varje julafton under en sprakande julgran och ljusdoftande vardagsrum. Beppe som är Pippis pappa, den galna och häftiga pappan man tyckte var så häftig (han är ju fortfarande häftig förresten! Astrid Lindgren-kväll, någon?). Beppes barnprogram som de visade gamla repriser av när man var liten, där han ligger bland sina gossedjur och myser.
Och dessutom är han tydligen poet och en cool snubbe som hängde på den gyllende freden (jo det skrivs så) och teatergrillen bord 60 när det begav sig. På 50-talet tror jag minsann. Fast han dog 1986.
Han skrev dessutom dunderklumpen! jag menar, hallå. Dunderklumpen! Min pappa berättade alltid sådana egenhändigt komponerade sagor när jag var liten och skulle somna eller om en kompis sov över. (vi snackar åttaårsåldern nu alltså). Höjdpunkten på kvällen var när vi frågade om han snääälla kunde berätta en dunderklumpen och han svarade "ja, varför inte?" Jippiiiee! kanske får be honom att berätta en sådan historia igen någon kväll. Nog om mig.
Boken är härlig och med många intressanta tankar och roliga/dråpliga anekdoter ur hans liv. Det är egentligen tre böcker som har satts ihop till en och de är skrivna under olika skeden av hans liv. Språket är lättläst, sidorna elegant tunna och typografin härlig. Att jag påpekar detta är för att det var ovanligt härlig papperskvalité, annars är det inget jag brukar tänka en sekund på när jag läser.
Han var en härlig figur, Beppe, och den här boken bör alla ha i sin bokhylla och läsa under lata och regnigt mulna (jaja..) sommardagar! rekommenderas varmt.
Kommentarer
Trackback