Bortom mammas gata av Alexandra Pascalidou
Alltså, i början var denna bok bara så himla "tyck-synd-om-mig-för-jag-är-från-rinkeby". Detta går jag inte med på att göra av två anledningar:
1. jag tycker inte synd om folk. det är inte synd om folk. det är patronizing att tycka synd om folk. Att känna sympati eller empati är en helt annan sak, men i'm not feeling sorry..
2. Det är inte synd om någon bara för att man har vuxit upp i rinkeby. Inte för att jag har det, men det är folk från hela världen som bor där, dagligen hör man olika språk. Kan byta recept med folk från andra världsdelar och mata duvor med någon man inte ens kan kommunicera med, kanske. Det är ju fantastiskt.
Hon vill ge en bild av att hon är så duktig som har kommit så långt. Och visst, hon är duktig och ambitiös som inte ställde sig utanför tunnelbanan och sålde haschkakor som hon gömde i munnen. Det är jätteduktigt, men inte speciellt originellt. Anyhow. I övrigt tycker jag och har alltid tyckt, att Alexandra verkar vara en väldigt sympatisk människa. Jag läste alltid hennes krönikor i city förut (när jag åkte tunnelbana).
Boken är gripande, läste ut den på några dagar (som vanligt). Det är hemskt hur hon blev förföljd av nazister i slutet av 90-talet :( You go, girl, tycker jag. Jag tycker alla ska läsa denna bok även om de första kapitlena inte bör läsas med alltför skeptisk inställning. Jag vill läsa meeer av henne. Krönikasamling, ja tack!
Kommentarer
Trackback