Kallocain av Karin Boye
Nu har jag massa böcker att uppdatera med som jag ännu inte har skrivit in i bloggen. Har ju varit bortrest och haft annat för mig i sommarvärmen än att sitta framför datorn men läsa har jag som vanligt gjort flera böcker i veckan. Av den anledningen är det nu ett tag sedan jag läste Kallocain (några veckor iallafall). Hursomhelst.
När boken skrevs ar den antagligen kittlande kontroversiell i sin dystra framtidsvision om ett samhälle där människor har glömt bort hur det är att fungera på egen hand, tänka och ta hänsyn till sina känslor och sitt privatliv. Människorna i Världsstaten som målas upp i boken, är robotar som arbetar för statens välfärd utan att riktigt undra varför.
Saken är bara att jag hela tiden tänker på 1984 som jag läste så sent som i höstas och inte kan låta bli att tycka att den är så otroligt mycket bättre.
Huvudpersonen i Kallocain, Leo Kall (har jag för mig att han heter) uppfinner ett ämne som gör att folk talar sanning och inte kan ljuga. På detta vis kan staten kontrollera även invånarnas tankar och känslor, som ligger begravda djupt i det undermedvetna. Vad Leo Kall inte tänker på när han stolt demonstrerar medlet för sina överordnade, är att även hans tankar kan bli kontrollerade..
Språket i boken är kallt och oengagerande tycker jag. Nope, nope.