Ingen tar mina barn av Donya Al-Nahi & Eugen Costello
Donya har under flera års tid jobbat med att hjälpa mödrar vars män har kidnappat barnen och tagit dem till sina (fädernas) hemländer långt borta från England. Hennes arabiske man har varit en ständig stöttepelare i arbetet.
Så en dag. Det otänkbara. Det som inte får hända. Hennes man kidnappar två av barnen och tar med dem till - ja, vart? I Irak haglar bomberna som snöflingor. Skulle han verkligen ta dem dit? Donya påbörjar jakten hon många gånger genomfört. Denna gång är det dock sina egna barn hon letar efter.
En sann historia, ett förskräckligt ondskefullt och så KALLT brott. Ändå fängslas jag inte. Vet inte varför men jag vill inte läsaläsaläsa som jag erfarit med denna typ av böcker tidigare. Usch och fy vilken hemsk historia liksom, javisst. Men den fastnar inte alls. Kletar fast lite ångest under fingrarna som bläddrar sida bara. En ångest jag inte behöver och som jag därför skakar av mig tillsammans med boken.