ord och inga visor

Återigen har han lyckats laborera med språket och göra det till bokens huvudsakliga USP (unique selling point, det som skiljer boken från andra dylika). I början är jag, precis som vid läsningen av Ett öga rött, förvirrad. Snart släpper förvirringen och man tänker inte på språket annat än som en rolig bieffekt.

Montecore handlar om Jonas själv och om hur han får ett mail från sin pappas barndomsvän Kadir från Tunisien. Hur Kadir skriver att han hört om Jonas påbörjade författarkarriär och gärna vill skriva den andra boken tillsammans. En bok om Jonas pappa och barndom. I boken varvas Kadirs mail med Jonas egna reflektioner. Kadirs mail är skrivna på en blandning av svenska, franska och arabiska. Allt är naturligtvis på svenska men kanske väljer Kadir "intepellera" istället för "fråga", "den sekundära" istället för "den andra" osv.

Det är gripande, välskrivet, spännande, roligt, intressant och lite sorgligt om vartannat.

Boken rycker tag i mig och jag älskar den. Mer än så behövs egentligen inte sägas. Efter att ha läst en andra bok av J.H.K längtar jag efter en tredje (och jo, jag vet att Invasion finns också. Måste vänta på pocketen) och en fjärde. En femte och en sjätte. Jag är ett fan!

Vad tycker ni om Montecore?

Vi som aldrig sa hora är en liten tunnisbok. Speciellt om man jämför med vad jag läste innan (Allt). Vi som aldrig sa hora överraskar mig. I början är den vad jag tänkt: Småstad, fest, jobbiga konversationer mellan unga killar (lite som Räddaren i nöden, en bok jag hade väldigt svårt för). Sedan plötsligt stiger boken flera mil upp i luften. Språket, upptäcker jag, språket är ju helt fantastiskt! Berättelsen, upptäcker jag, är så otroligt nyanserad och fin. Att den är skriven av en kille som är i min egen ålder är väldigt fascinerande. Sedan tröttnar man ibland, när det är för mycket grabbsnack (av någon anledning finner jag grabbsnackar-böcker totalt ointressanta). Men det är inte ofta de kommer, dipparna. Boken är dessutom så tunn att tröttna-biten aldrig blir överhängande.

Fin tanke också. De killar som inte säger hora, är aldrig de som får tjejerna. Hur sorgligt det är. Hur fel.
Åtminstone inte i högstadiet/gymnasiet. Och även om vi, på andra sidan vuxenstaketet, vet att högstadiet och gymnasiet inte är något att bry sig om så är det allt när man väl befinner sig där.
Hur jag rannsakar mig själv, är jag inte en sådan som gillar bad boys lite mer framför de genomsnälla? Jag tänker inte skriva svaret eftersom jag ställde frågan.

Förresten är ju min sommarläsarlista klar. Alla böckerna finns recenserade här i bloggen. De enda böckerna jag inte mäktade med var Läppstiftsdjungel av Candace Bushnell (var inte på chicklithumör) och Fukta din aska av Ernst Brunner (jobbigt skriven). Just nu håller jag på med något annat, väldigt lovande.

De sista 150 sidorna skummade jag bara. Om Lowdens redaktör hade sagt åt henne att skippa dem så hade det här varit en helt underbar bok. Nu är den 80 % underbar, 20 % uttjatad. Eftersom de sista sidorna finns färskast i minnet så blir sluttanken efter att ha läst ut boken lite halvnegativt. MEN:

Jag gillar hur nothing makes sense, hur allt är lite halvbesatt och ungdomligt förvirrat. Det finns vissa bitar, speciellt i första halvan av boken, som jag läser om gång på gång för att de är så vackert formulerade. Så finns det andra bitar jag hoppar över för att det är för invecklat och ointressant. Vad är då detta?

Allt är Martina Lowdens dagbok under flera år. Boken är en tegelsten, varför jag för första gången i mitt liv har parallell-läst för att få något att ägna mig åt på tunnelbanan. Egentligen finns ingen story i Allt och det gillar jag ju generellt med böcker. Den frammanar en känsla av att veta allt men ändå känna på sig att man vet inget alls. Världsfrånvänt, självsäkert. Stundtals är Allt tråkig och enformig, upprapad och oengagerad. Ibland överpretentiös så man suckar och vill slänga den ifrån sig, kolla på en chick-flick för att låta hjärnan vila. Men för det allra, allra mesta är det här en välskriven, ibland genialiskt vacker roman om vardagen. För det är ju faktiskt så att tandborstningen är mer Livet än charterresan som kanske sker en gång om året. Inte för att Lowden pratar om tandborstning. Men ni förstår hur jag menar.

Två fotnoter eller vad man nu ska kalla det:
Det här var första boken jag har strukit under i. Dels för att det fanns många vackra partier i början, dels för att den är så tjock att man aldrig annars hittar tillbaka!
Vad vacker boken är (den inbundna utgåvan som jag har. Ovanligt med inbundet för min del). Bladen är guldkantade, papperskvalitén tjock och härligt lyxig.

Det har ju gått en trend nu i bokbloggar att läsa denna bok. Så jag undrar: Vad tycker ni om Allt? Länka gärna till era recensioner!

Åh, som den trogne läsaren av min bokblogg kan notera, är jag ett initierat Bob Hansson-fan. Tidigare har han endast skrivit (ljuvlig) poesi innan Gunnar, som då är hans första roman. Förväntningarna var höga och jag har sugit på karamellen länge. Det fanns även någon slags plan på att läsa boken extra långsamt, men jag klarar inte av sådana planer. Jag vill sluka allt på en gång. Får trösta mig med att den sannerligen tål omläsningar och sådana lär det bli.

Gunnar handlar om just Gunnar. En man som nyligen fått ett nytt hjärta av - ja, vem vet han inte för de uppgifterna är konfidentiella. Gunnar har hela sitt liv jobbat med att bygga hus, tills hans chef en dag säger att det kanske är dags för sjukpension. Det tar hårt på Gunnar att höra att han nu måste gå runt och dra utan att göra någon nytta. Speciellt efter att hans fru avlidit blir det lätt lite jobbigt att gå runt sysslolös. Och så är det den vackra dagisfröken Anna och barnbarnet. Kanske skulle man skaffa sig en motorcykel? Och vad är det för film som spelas innanför hans pannben om och om igen efter operationen?

Nog är Gunnar inte en bok man läser om man vill bli fågelkvittrande lycklig, men sådana krav har jag aldrig ställt på den litteratur jag väljer att läsa. Gunnar har ett härligt språk, som alltid när Bob får ordet. Man vill inte släppa den ur sikte, man kan inte låta bli att lapa i sig all mjölk på en gång liksom. Ni måste läsa den!

Just nu håller jag på med en annan bok, en tjockis igen, som verkar lovande. Funderar dock på att parallelläsa sista delen i Inger Edelfeldt x 4. Det vore att testa något nytt, läsa två böcker samtidigt. Är dock så nyfiken på hur sista novellsamlingen, Riktig kärlek, är att jag kanske inte kan låta bli. Vi får väl se. Förresten, av min sommarlista är snart alla avklarade. Försökte börja på "Fukta din aska" av Ernst Brunner men jag orkade inte. Det blir kanske något för nästa Bokhore-bokbyte som jag hoppas kommer snart. Försökte även med "Läppstiftsdjungel" av Candace Bushnell men den dagen var jag inte på chick-lit-humör. Ger den nog en chans till inom kort. Tillbaka till litteraturen nu!