ord och inga visor

Vi som aldrig sa hora är en liten tunnisbok. Speciellt om man jämför med vad jag läste innan (Allt). Vi som aldrig sa hora överraskar mig. I början är den vad jag tänkt: Småstad, fest, jobbiga konversationer mellan unga killar (lite som Räddaren i nöden, en bok jag hade väldigt svårt för). Sedan plötsligt stiger boken flera mil upp i luften. Språket, upptäcker jag, språket är ju helt fantastiskt! Berättelsen, upptäcker jag, är så otroligt nyanserad och fin. Att den är skriven av en kille som är i min egen ålder är väldigt fascinerande. Sedan tröttnar man ibland, när det är för mycket grabbsnack (av någon anledning finner jag grabbsnackar-böcker totalt ointressanta). Men det är inte ofta de kommer, dipparna. Boken är dessutom så tunn att tröttna-biten aldrig blir överhängande.

Fin tanke också. De killar som inte säger hora, är aldrig de som får tjejerna. Hur sorgligt det är. Hur fel.
Åtminstone inte i högstadiet/gymnasiet. Och även om vi, på andra sidan vuxenstaketet, vet att högstadiet och gymnasiet inte är något att bry sig om så är det allt när man väl befinner sig där.
Hur jag rannsakar mig själv, är jag inte en sådan som gillar bad boys lite mer framför de genomsnälla? Jag tänker inte skriva svaret eftersom jag ställde frågan.

Förresten är ju min sommarläsarlista klar. Alla böckerna finns recenserade här i bloggen. De enda böckerna jag inte mäktade med var Läppstiftsdjungel av Candace Bushnell (var inte på chicklithumör) och Fukta din aska av Ernst Brunner (jobbigt skriven). Just nu håller jag på med något annat, väldigt lovande.