Allt av Martina Lowden
De sista 150 sidorna skummade jag bara. Om Lowdens redaktör hade sagt åt henne att skippa dem så hade det här varit en helt underbar bok. Nu är den 80 % underbar, 20 % uttjatad. Eftersom de sista sidorna finns färskast i minnet så blir sluttanken efter att ha läst ut boken lite halvnegativt. MEN:
Jag gillar hur nothing makes sense, hur allt är lite halvbesatt och ungdomligt förvirrat. Det finns vissa bitar, speciellt i första halvan av boken, som jag läser om gång på gång för att de är så vackert formulerade. Så finns det andra bitar jag hoppar över för att det är för invecklat och ointressant. Vad är då detta?
Allt är Martina Lowdens dagbok under flera år. Boken är en tegelsten, varför jag för första gången i mitt liv har parallell-läst för att få något att ägna mig åt på tunnelbanan. Egentligen finns ingen story i Allt och det gillar jag ju generellt med böcker. Den frammanar en känsla av att veta allt men ändå känna på sig att man vet inget alls. Världsfrånvänt, självsäkert. Stundtals är Allt tråkig och enformig, upprapad och oengagerad. Ibland överpretentiös så man suckar och vill slänga den ifrån sig, kolla på en chick-flick för att låta hjärnan vila. Men för det allra, allra mesta är det här en välskriven, ibland genialiskt vacker roman om vardagen. För det är ju faktiskt så att tandborstningen är mer Livet än charterresan som kanske sker en gång om året. Inte för att Lowden pratar om tandborstning. Men ni förstår hur jag menar.
Två fotnoter eller vad man nu ska kalla det:
Det här var första boken jag har strukit under i. Dels för att det fanns många vackra partier i början, dels för att den är så tjock att man aldrig annars hittar tillbaka!
Vad vacker boken är (den inbundna utgåvan som jag har. Ovanligt med inbundet för min del). Bladen är guldkantade, papperskvalitén tjock och härligt lyxig.
Det har ju gått en trend nu i bokbloggar att läsa denna bok. Så jag undrar: Vad tycker ni om Allt? Länka gärna till era recensioner!
Tycker som Du att "Allt" är en smula för lång, men fascineras till vansinne av hennes stil och förmåga att leka med orden, så fullständigt bemästra språket. Hennes nästa roman, vilken det nu blir, tror jag blir riktigt, riktigt bra!
Här är förresten länken till mitt "Allt"-inlägg:
http://labibliofille.blogspot.com/2008/07/martina-lowdens-allt.html
Ja hon är verkligen en mästare på att leka med orden. Det är ju otroligt mycket "ordvitsar" eller vad det kan kallas.
Grattis på namnsdagen, Stella! :-)
Jag tyckte som andra om hennes språk, är som poesi för min tunga, men samtidigt stör jag mig på den. För den handlar om inget och inget blir för mig rätt ointressant efter ett tag. Den höll inte för mig, visst hundra sidor och jag skulle tyckt att den var okej. Det verkar gå en trend just nu med ett språk som är rätt udda och samtidigt vackert, men som inte väcker några större känslor hos mig. Hennes vän Elise Karlssons senaste roman Lonley Planet hade lite av samma brister och som jag inte förstår riktigt varför den gavs ut. Jag är tyvärr en älskare av traditionella romaner, som idag verkar vara nästan omöjliga att skriva. Och det tycker jag är tråkigt.
La biblio: Ja, visst är det fascinerande. Och jag tror också att hennes nästa roman blir en riktig hit!
Anna: Ja mycket sådant och kul med mycket låtcitat och dylikt tycker jag.
Marielle: Åh, tack! fast jag heter faktiskt inte Stella utan Jessica. Stella kommer från mitt nick piccolastella som jag ofta använder. Men tack ändå :)
lena: Nej, jag förstår vad du menar, samtidigt kan jag uppskatta när något inte är mer än ett vackert språk. Lonely planet har jag faktiskt velat läsa, men det är alltså ingen idé?
Jag kanske inte är rätt person att bedöma om Lonley planet är värd att läsa, för den som tycker om att språket är det som till viss del gör romanen, så tror jag att den är bra. Men för mig blev den för tråkig, nu var den ju inte speciellt lång så det gick ju fort att läsa. Så läs den och se vad den går för.
lena: Okej men då testar jag nog den så småningom :)
lena: Okej men då testar jag nog den så småningom :)
Great site