ord och inga visor

Ja, vad kan jag säga. Har läst den tredje delen i Inger Edelfeldts 4xEdelfeldt-novellsamling och blir lika häpen denna gång. Hon lyckas skriva om så ovanliga möten att man inspireras till att uppleva dem själv, om så väl inprickade känslor att man vet precis hur hon menar även om man själv aldrig känt så.

Hennes språk krullar mitt hår, mina ögonfransar. Jag kan inte, vill inte, får inte släppa boken. Man vill bara ha mer. Nu blir det något annat emellan innan jag tar tag i sista novellsamlingen i den här alltmer underbara tjockisbok. Min favorit i Den förunderliga kameleonten var novellen Sacre-Coeur men egentligen vill jag inte välja någon. Nästan alla var ögonlockskrusande faktiskt.