ord och inga visor

Varning för aningens för lång recension:

Det här är en svår bok att läsa, av flera skäl. Dels rent fysiskt; det är en kompakt textmassa med kompakta meningar. Man kan inte skumläsa. Vid något tillfälle kom jag på mig själv med att göra just det, och märkte då att jag missat väsentligheter. Det är för mig en god egenskap hos en bok. För varför ska där finnas meningar man inte ens måste läsa? Det vill säga om boken är så strukturerad och rik på innehåll som den här. Framför allt är boken dock svår att läsa för att det är ett tungt ämne. En mammas vanmakt, en mammas oförmåga att påverka sin son. Jag har inga barn men kan tänka mig hur jobbigt det måste kännas.

De flesta vet nog redan vad Vi måste prata om Kevin handlar om (jag är ju lite sent ute med att läsa den), så jag drar en kort version. En kvinna föder en son, och redan från början känns något konstigt. Hon förnimmer inte den där känslan av att vara mamma, som hon hört pratas så mycket om. Nåväl, tänker hon, det kommer nog med tiden. Med tiden kommer ingen mamma-känsla direkt, snarare uppstår en växande maktkamp mellan mor och son. Kevin har sönder saker han vet att sin mamma Eva gillar. Han förstör. Han är tom i blicken, olikt ett barn likgiltig inför allt och alla. Kevin bryr sig inte. Han letar upp folks intressen och passioner, och förstör dem. Vanmäktiga inför det här barnets avvikande beteende uppstår sprickor mellan Eva och hennes man, Franklin. De ställer sig på olika sidor. Plötsligt blir det Franklin och Kevin mot Eva. Eva som säger Kanske förstörde han pojkens cykel med flit? och Franklin som stirrar stint, undrar vad som är fel på henne. Hur kan hon tro så om sin egen son? Tills en dag, 1999, när Kevin dödar elva personer i sin skola.

Boken är helt klart, i mina ögon, ett försök att förstå hur familjerna känner. Familjerna bakom dessa pojkar som dödar folk i sin närhet. Columbine, till exempel, bara för att nämna något. Går det att förstå hur de känner? Jag känner, efter att ha läst den här boken, att om det överhuvudtaget går att förstå så har Lionel Shriver lyckats förmedla det lysande. Boken är upplagd som brev från Eva till Franklin. Förtvivlade, hoppfulla, ibland sorgsna brev. Man lär känna familjen, från att Kevin föds till den ödesdigra dagen som förändrar deras liv för alltid. Varför hände det? Varför? Fortfarande är det svårt att förstå. Kanske är likgiltighet ändå den värsta känslan av dem alla. Ingenting spelar ändå någon roll, så jag kan väl lika gärna skjuta de här nördarna och idioterna? Vilken förklaring man än hittar på, känns ingen rimlig. Men men, det här är en bokblogg, inte en psykologisk blogg aiming for Freud, så jag nöjer mig här.

Vad tyckte jag då? Läste merparten av den på landet under midsommar. Ljuvlig musik i bakgrunden, bara jag och min vän Daniela. Lugn och ro. Kunde verkligen grotta ner mig i den. Och jag tror att det är vad som behövs. Har hållt på med den i någon vecka och inte kommit in i boken, inte fastnat. Fastnade gjorde jag alltså först med nästan obegränsad lästid. När jag väl nått dit, så var det en fantastisk bok. Välskriven och intressant, dock med vissa utdragna partier (det måste jag ändå tillstå). Ibland kände jag men kom igen nu, Lionel. Get to the point! Tror att boken hade kunnat kortas ner med 100 sidor och varit helt perfekt fantastisk. Nu får den ungefär 3,5 av 5 stjärnor, om man ska prata sådant språk. En lysande bok att läsa nu i sommar. Den manar till diskussion, så om du är med i en bokcirkel funkar nog Vi måste prata om Kevin helt fantastiskt. Att läsa den bara såhär, lämnar en tom. Man behöver pratet efteråt tror jag.

Läs den, vetja!

Och som sagt, ursäkta den överdrivet långa recensionen men boken så att säga krävde det. Nu läser jag för fulla muggar Jpod  av Douglas Coupland. Minst sagt en annan typ av bok. Recension kommer snart snart. Vad sommarläser ni?