ord och inga visor

Det här var ännu en bok som låg i min Rompackning. Visste att jag skulle gilla den så det var ett säkert kort. Hann bara läsa dessa två men håller nu på med "Lunar park" av Bret Easton Ellis och "Flickan som uppfann livet" av Johanna Nilsson parallellt. Skriver om dem så fort de är utlästa. Hursomhelst.

Ingen i världen handlar om författarens uppväxt i det totalitära Libyen. Där man måste vakta sitt varje ord. Hans mamma tar medicin om kvällarna när pappan är bortrest. En medicin som gör henne sjuk, som gör att hon luktar starkt och ligger nära honom. Viskar barndomsberättelser i hans barnaöra. Viskar sådant hon aldrig talar om dagtid när kroppen är fri från promille.
Ingen i världen handlar om vänskap och oro, om tortyr och om vem man kan lita på. Om man kan lita på någon.

Det är dock inte en boats-bok (based on a true story), utan en roman. Det är så skönt att läsa den. Orden duggar som regndroppar, ramlar som vattenfall in i mig. Prosan är fantastisk och berättelsen likaså. Extra intressant var det att läsa boken eftersom jag faktiskt var i Libyen för ett par år sedan.

Här möter vi läkaren som jobbar extra på en hemlig mottagning för flyktingar utöver det dagliga heltidsjobbet. Läkaren som har villa, man och barn. Läkaren med perfekta vänner som hon lagar perfekta middagar åt. Som en dag blir berörd av en kvinnas livshistoria och väljer att hjälpa henne. Hon låter kvinnan, som är från Moldavien, flytta in i villan och börja arbeta hos dem som hushållerska. Allt för att få bort henne från den tidigare familjen där hon fick sova i källaren och behandlades som skit.
So far, so good. Problemet är bara att läkarkvinnan kanske inte hjälper Katerina från Moldavien, utan sig själv. Kanske hon gör allt detta för att känna sig som en god och verksam medorgare, och inte för att hon verkligen känner empati och omtanke för kvinnan.
Sakta utvecklas en svartsjuka. Varför får Katerina bättre kontakt med barnen? Varför var inte maten så god när hon, hustrun och mamman, lagade den?

Boken har två olika sidor tycker jag. Den ytliga, berättelsen om svartsjuka, klasskillnader och konflikter. Och den djupare, underliggande som är otroligt intressant och kan väcka många diskussioner. Boken är välskriven och engagerande. Som jag nämnde läste jag den i Rom och blev verkligen inte besviken på min packning, trots att det var mycket att släpa. Det här är en verkligt fin och engagerande roman.

Om några dagar åker jag till Rom och blir borta i nio dagar. Förutom det stora behovet av sol, värme och avslappning som blir tillfredsställt i italien, innebär ju detta även tid att LÄSA. Äntligen. De senaste månaderna har jag läst mindre än någonsin i mitt liv. Det känns verkligen i kroppen. Något saknas, axlarna väger lite tyngre. Jag är inte riktigt på plats, som jag brukar. Harmonisk och hel. Även kreativitetsmässigt (i skolan) märker jag skillnad. Kommer inte på idéer lika snabbt. Det tar emot lite. Sedan släpper det förstås, för helt har jag ju inte slutat läsa. Men ändå.

Var på warhol-utställningen igår på moderna förresten. Den var fantastisk. Gå, gå, gå!

Dessa böcker åker ner i väskan inför de nio romdagarna:

Fågelbovägen 32 av Sara Kadefors
Lunar park av Bret Easton Ellis
Flickan som uppfann livet av Johanna Nilsson
Ingen i världen av Hisham Matar

En riktigt härlig lista som jag ser fram emot att läsa! Förhoppningsvis hinner jag med alla fyra, eftersom vännen jag hälsar på har skola till halvett varje dag. Tänker mig att jag tar sovmorgon till nio, går upp och fixar mig i lugn och ro, strosar i den underbara staden någon timme. Hittar ett lagom mysigt café, beställer en espresso och cola light. Och läser tills hon slutar skolan för att därefter avnjuta lunch och underbara lata strosardagar. Låter det inte ljuvligt, så säg?

:)

Jag försökte läsa den här boken. Och språket är lite härligt nyskapande sådär. Som jag har sagt hundra uttjatade gånger kan det alone göra att jag gillar en bok men inte den här gången. Tyvärr, vildängel, jag lägger ner dig efter 80 sidor. Tyvärr, tyvärr.

Nu läser jag en bok som heter Fågelbovägen 32 som verkar desto bättre. Mysigast att krypa upp i det världsberömda soffhörnet, tekoppen rykande och musiken Lars Winnerbäck. Den verkar jättebra, den här boken.

Vad läser ni?

Gunnar kommer på pocket i maj, längtar! Heja bobban, heja heja!