ord och inga visor

Det här var ännu en bok som låg i min Rompackning. Visste att jag skulle gilla den så det var ett säkert kort. Hann bara läsa dessa två men håller nu på med "Lunar park" av Bret Easton Ellis och "Flickan som uppfann livet" av Johanna Nilsson parallellt. Skriver om dem så fort de är utlästa. Hursomhelst.

Ingen i världen handlar om författarens uppväxt i det totalitära Libyen. Där man måste vakta sitt varje ord. Hans mamma tar medicin om kvällarna när pappan är bortrest. En medicin som gör henne sjuk, som gör att hon luktar starkt och ligger nära honom. Viskar barndomsberättelser i hans barnaöra. Viskar sådant hon aldrig talar om dagtid när kroppen är fri från promille.
Ingen i världen handlar om vänskap och oro, om tortyr och om vem man kan lita på. Om man kan lita på någon.

Det är dock inte en boats-bok (based on a true story), utan en roman. Det är så skönt att läsa den. Orden duggar som regndroppar, ramlar som vattenfall in i mig. Prosan är fantastisk och berättelsen likaså. Extra intressant var det att läsa boken eftersom jag faktiskt var i Libyen för ett par år sedan.