ord och inga visor

Nej nu börjar det gå överstyr, det här bokshoppandet så nu återinför jag bokstoppet och låter det vara till början av januari 2009. Hann, innan detta infördes (läs: nyss) klicka hem litegrann från adlibris (orkar inte googla bilder två ggr på samma dag som ni nog förstår):

Pappa pralin av Anna Jörgensdotter

4 x prosa av Christine Falkenland

Tusen strålande solar av Khaled Hosseini

Blåst av Erlend Loe

Aprilhäxan av Majgull Axelsson (har tappat bort mitt ex och måste äga den självklart)

Johnny Cash: Självbiografi

Vad är konst? av Ernst Billgren

Härliga inköp va? Jag längtar mig galen även om de förmodligen får stå och vänta ett tag på att bli lästa. Det är själva bokhyllepysslandet som är så fantastiskt ju!

Igår unnade jag mig sex nya böcker (trots de 200 olästa i bokhyllan) på pocketshop centralen. I rushen och med en full matkasse på armen plockade jag på mig böckerna i ett rasande tempo och nu ska de in i bokhyllorna. Jippie. Dessa blev det:





Har ni läst någon av dem?

Jag missade ju senaste och andra bokcirkelmötet (då Lunar park skulle diskuteras) men blev mailad om att min bokcirkelgrupp hade valt Allt är upplyst av Jonathan Safran Foer som nästa diskussionsämne. Ett väldigt bra val eftersom jag älskade Extremt högt och otroligt nära när jag läste den.

Allt är upplyst handlar om en person med författarens namn som åker till Ukraina för att ta reda på saker om sin släkt som kommer därifrån. Han får kontakt med översättaren (nåväl, en väldigt smickrande benämning) Alex och de börjar även brevväxla samt hjälpas åt att skriva romanen. Alex kan inte så bra engelska och därför är breven skrivna på en ihopsnickrad version med konstiga ordval och småfel här och där (roligt att läsa!). Upplägget påminner på så vis väldigt mycket om Montecore. Kanske har Hassen Khemiri inspirerats av denna bok när han skrev Montecore.

Hursomhelst, Allt är upplyst är en fin och rolig bok om farfar, Brod den magiska, Alex och hans tankar, gamla kvinnor med ett hem fullt av askar med ettiketter och en massa andra saker.

Pappa fyller år idag och fick följande böcker av mig:

Amberville av Tim Davys
Tärningsspelaren av Luke Rhineheart
någon deckare av en Lehane (har ingen koll på deckare men vet att han gillar dem).

Mycket nöjd med mina bokval. De känns väldigt "min pappa" men de två första gillar även jag och kan alltså rekommendera. Eftersom jag handlade dem på aka så blev det en present till mig själv också (de har sitt ständiga och underbara Ta 4 betala för 3): Personliga pronomen av Daniel Sjölin. Fantastiskt!

Åh jag är helt till mig nu. Ska köpa present till familjemedlemmar som fyller år i dagarna men sedan tror jag faktiskt att jag denna månad har råd med lite bokshopping. Ih, som jag har längtat! Trots att de 200 olästa böckerna i hyllan ber mig att avvakta lite till (minst ett halvår) så kommer jag nog klicka hem några från den ohälsosamt långa adlibrisönskelistan.
Åtminstone fem stycken. Frågan är nu vilka jag ska välja.

Förr i tiden (förra året) var det här med bokshopping ingen stor grej. Jag shoppade böcker JÄMT och ständigt. Nu har läget dock förändrats lite och jag måste väga för och emot. Är väldigt sugen på the andy warhol diaries men då får jag nog nöja mig med endast två pocket. Hm. Vad göra?

Dessutom vill jag (trots alla dessa böcker till mitt förfogande på önskelista och i bokhylla) ha alla era boktips. Så ge mig, ge mig. Vad måste läsas?

Till Isola är en väldigt intressant berättelse som verkligen fick mig att börja filosofera kring stadsliv och hur beroende man är av alla de skapade saker man har omkring sig. Och nej, jag tänker inte förändra min livsstil men jag tycker det är intressant att åtminsone fundera kring hur man har det. Och nej, Till isola är ingen moralpredikan. Bara ett nytt sätt att se på saker och ting.

Det handlar om Tessa. Tessa med det ordnade läkarjobbet, det ordnade äktenskapet och lägenheten där allt är som lägenheter bör vara. Tessa som en dag ser sin man kyssa en annan kvinna.
Någonstans där slås hennes tillvaro i spillror.
Hon packar en ryggsäck och börjar gå. Hem till mamman? Väninnan? tänker jag trött medan jag läser och ser framför mig en jobbig relationsroman, en sådan man läst många gånger förr.
Tessa går dock inte hem till någon nära. Hon går utan mål istället. Går och somnar på en kyrkogård. Fortsätter gå.
Ut i skogen går hon och full av tankar på den tillvaro hon länge tagit för självklar, sover hon natt efter natt under stjärnorna. Så många nätter blir det att hon tillslut finner sitt tidigare liv löjeväckande i sin fejkade trygghet.
Ja, så tolkar jag det åtminstone.

Till Isola är välskriven och väldigt annorlunda. Hon går inte boken igenom. Hon träffar människor också och bor med dem. Hamnar mitt bland gevären i en älgjakt och tvingas fly som älgarna, för att inte bli misstagen för just en sådan.
Det här var en annorlunda läsupplevelse. En sådan, ni vet, som kanske inte är WOOW vilken underbar bok, men som ändå antagligen kommer stanna i mitt minne och återkomma gång på gång.

Har ni läst boken?

Förresten så läste jag ut den här boken redan i helgen men var tvungen att samla mig lite innan jag skrev om den. Nu är jag strax klar med nästa bok. Älska klyschor som höst, lager på lager, lövprassel, krispluft, tekopp och litteratur. Jag älskar det!

Med ryggen mot världen består av reportage om olika människor i Serbien innan och efter Milosevics fall. Det intressanta är hur Åsne lyckats hitta helt olika typer av människor och det ger boken en bredd och insikt i landet som jag tidigare nästan inte visste något alls om. Där finns den rebelliska journalisten som ständigt "krigar" mot regeringen (som i sin tur hela tiden stänger ner och förbjuder hennes regimkritiska tv-program). Där finns den fattiga hustrun vars man sitter i fängelse i Haag, långt borta från barn och vardag. Där finns bonden på landet som lever som han alltid gjort, och som endast motvilligt plockar ner hedersbilden av Milosevic från väggen. Och där finns även en hel rad andra personporträtt.

Som vanligt skriver Seierstad med ett enkelt och tydligt språk och med en empati för alla de olika parterna. Det handlar inte om att ta någons sida här, det handlar om att försöka förstå om man någonsin kan det.

Jag gillade Hundra och en dag bättre, men det beror antagligen på att jag läste den när den var oerhört aktuell och Irak visades på tv varje dag.

Det här är ett intressant och välskrivet porträtt av Serbien.

Jag kan inte låta bli att skriva om den redan nu, innan bokcirkelsnacket.

Först lite av min Easton Ellis-historia:
Det hela började med att jag och en nära vän gick och såg American Psycho på bio. Vi var väl runt femton och det är oklart varför vi valde att se den av alla filmer. Vi tyckte den var osedvanligt intressant och spännande och satte båda snabbt tänderna i boken. Vi älskade den. De råa detaljerna kunde man ju bara bläddra förbi. Resten var så coolt och mindblowing.
Vi började diskutera boken och filmen i forum på skunk, som vi då var mycket aktiva i. Minns ni skunk?
Både jag och min nära vän var övertygade om att de här morden som begicks av denne anonyme (för att han var som alla andra) börsmäklare, faktiskt inte ägde rum i verkligheten.
Att morden var hans sätt att fly från den trista vardagen och låtsas att han gjorde något han ansåg "särskilde honom från de andra på Wall street". En skarp samhällskritik alltigenom.
Bratsen lät sig luras rakt av, de tänkte: WOW, en cool kostymkille med pengar som mördar horor.
Ack, så föga anade de att vår tolkning stämde.
Kort sagt: Vi blev Easton Ellis-fans.

Sedan läste jag Glamorama och tyckte att den var fantastisk.
Nu, många år senare, blev det Lunar parks tur.
Lunar park, boken där Easton Ellis i ett stycke nämner att American psycho VAR en samhällskritik. Vi hade rätt, femton år gamla, jag och min nära vän. Heja oss.

Problemet är att jag inte längre gillar skräck speciellt mycket och nästan aldrig läser skräckböcker. Jag har dock inget emot det (som jag har med deckare) så jag tänkte: Det är ju Easton Ellis.

Boken är intressant. Den handlar om en person som kan verka oerhört självbiografisk. Karaktären har samma namn, förutsättningar och författarbakgrund som författaren själv. Min gissning är dock att den inte alls är självbiografisk någonstans, utan att detta är ett enkelt trick för att locka den där stora boats-målgruppen. Vad tror ni?
Patrick Bateman (karaktären från American psycho) blir livs levande och kliver in i författarens liv genom att han börjar iscensätta romanens mord i verkligheten. Eller?
Dotterns Terby börjar leva och vara elaksinnad utan att han har batterierna i sig. Eller?
Easton Ellis lever i ett vakum av psykofarmaka och heroin, föräldrarmöten och mogondrinkar när barnen gått til skolan.

Jag kan inte säga så mycket mer men tycker att boken är spännande, man sitter som på nålar.
Den lyckas med vad den vill lyckas med, helt enkelt och det är ett hyfsat betyg.

Även om jag gillade Glamorama mer.
Vad tycker ni som läst Lunar park om boken? Länka gärna till era recensioner.