ord och inga visor

Till Isola är en väldigt intressant berättelse som verkligen fick mig att börja filosofera kring stadsliv och hur beroende man är av alla de skapade saker man har omkring sig. Och nej, jag tänker inte förändra min livsstil men jag tycker det är intressant att åtminsone fundera kring hur man har det. Och nej, Till isola är ingen moralpredikan. Bara ett nytt sätt att se på saker och ting.

Det handlar om Tessa. Tessa med det ordnade läkarjobbet, det ordnade äktenskapet och lägenheten där allt är som lägenheter bör vara. Tessa som en dag ser sin man kyssa en annan kvinna.
Någonstans där slås hennes tillvaro i spillror.
Hon packar en ryggsäck och börjar gå. Hem till mamman? Väninnan? tänker jag trött medan jag läser och ser framför mig en jobbig relationsroman, en sådan man läst många gånger förr.
Tessa går dock inte hem till någon nära. Hon går utan mål istället. Går och somnar på en kyrkogård. Fortsätter gå.
Ut i skogen går hon och full av tankar på den tillvaro hon länge tagit för självklar, sover hon natt efter natt under stjärnorna. Så många nätter blir det att hon tillslut finner sitt tidigare liv löjeväckande i sin fejkade trygghet.
Ja, så tolkar jag det åtminstone.

Till Isola är välskriven och väldigt annorlunda. Hon går inte boken igenom. Hon träffar människor också och bor med dem. Hamnar mitt bland gevären i en älgjakt och tvingas fly som älgarna, för att inte bli misstagen för just en sådan.
Det här var en annorlunda läsupplevelse. En sådan, ni vet, som kanske inte är WOOW vilken underbar bok, men som ändå antagligen kommer stanna i mitt minne och återkomma gång på gång.

Har ni läst boken?

Förresten så läste jag ut den här boken redan i helgen men var tvungen att samla mig lite innan jag skrev om den. Nu är jag strax klar med nästa bok. Älska klyschor som höst, lager på lager, lövprassel, krispluft, tekopp och litteratur. Jag älskar det!