ord och inga visor

Berättelser om lyckliga männisor är just korta berättelser. Inblickar i människors liv.
Det är paret som återses i Grekland och bor ihop men hon bara försvinner och han vänjer sig vid det. Det är han som alltid känner sig bortkommen och de som träffas och pratar medan pojken sover vid lägerelden.
Om människorna verkligen är lyckliga är jag inte så säker på. Snarare är det en tomhet som genomsyrar alla berättelser. Missförstå mig inte, det är en vacker tomhet.
En tomhet alla människor känner igen för att den stundtals (men lyckligtvis inte alltid) är en del av vardagen och livet.

Lars Gustafssons språk är enkelt och rent och boken är helt okej.
Ändå minns jag redan nu inga specifika berättelser ur boken särskilt väl, därav den torftiga beskrivningen ovan. Det är mer en känsla(läste ut den igår). Boken är fin och lite filosofisk. Helt okej.

Ursäkta en något oengagerad recension. Berättelser om lyckliga människor förtjänar nog bättre. Jag läste den under några oinspirerade dagar varför jag inte kan bättre än såhär just nu. Har ni läst den?

(nu har läslusten kommit tillbaka igen och jag håller på med en lovande roman!)