ord och inga visor

I Hemligheter har Maja Spasova som rubriken antyder samlat in svenska folkets hemligheter. Genom att sätta ut annonser och i radio berätta om sitt projekt fick hon in cirka 2000 hemligheter. Hon har valt ut ungefär 400 som fyller den här boken.

Det är hemligheter av varierad art. En del sorgsna, en del sjuka. Vissa tror man är påhittade, andra är glada. De flesta är bara en eller ett par rader långa. Boken läser man ut på någon timme men funderingarna stannar kvar desto längre. Jag skrev en text i min andra blogg om hur jag tänkte när jag läste boken. Det får summera hur jag tänkte kring den. Strax.

Litterärt är det inget mästerverk (obviously eftersom det bara är hemligheter rakt upp och ner) och efter min period för några år sedan, då jag läste en del BOATS-böcker är jag mättad på konceptet "rota-i-folks-mentala-garderober". Men visst läser jag boken från pärm till pärm. Det är allt jag har att säga om boken. Såhär lät mitt minifilosoferande i andra bloggen:

Att läsa en bok full med hemligheter (snart klar eftersom det är korta rader på varje sida) väcker blandade känslor. Lite som att rota i någons underklädeslåda eller dagbok kan jag tänka mig. Med skräckblandad förtjusning läser man om folks innersta tankar - sådant de vågar erkänna endast under total anonymitet. Samtidigt känns det som att behovet är stort. Bara till detta enda projekt fick Maja Spasova (tjejen som samlat in hemligheterna) in 2000 stycken ungefär. Hon valde cirka 400 av dem till boken.

Vad är det speciella med att häva ur sig dessa innersta hemligheter? Vad får man ut av det? Själv har jag inga gigantiska hemligheter. När jag tänker efter, och det gjorde jag lite medan jag läste i boken i eftermiddags, så har jag nog ingen hemlighet som INGEN vet om. Det känns å andra sidan också ganska ohälsosamt. Det pratas ju ofta om behovet av att ha ett rum som bara är mitt. Dit ingen annan är bjuden. Samtidigt bevisar det bara vilka underbara nära vänner jag har. Jag kan prata med dem om hur jag känner och tänker, om mina stundtals skitlivsaktiga ex och mina knäppa tankar. Värre vore väl om jag gick och bar på en stor säck hemligheter men kände: Ingen i min omgivning skulle förstå. Som öppen person saknar jag sällan det där egna rummet.

Många av hemligheterna i boken är sorgliga men där finns även fina som "Jag är så kär i C och är lycklig över att inte ha några hemligheter". Väldigt intressant hur folk ändå uppenbart har behovet.
Att kasta ur sig något. Ut i rymden med det, bara. Vetskapen om att hemligheten plötsligt läses av hundratals (tusentals? jag vet inte hur mycket boken har sålt) kanske skänker tröst åt någon som burit den ensam i många år.
Bara lite tankar jag fick. Vad tror ni om det här? Intressant att diskutera.