ord och inga visor

Motsols handlar om Hanna framförallt. Om hur hon reser till Filippinerna och hur hennes vän Thora där omkommer i en drunkningsolycka. Förvirrad vandrar Hanna runt mellan lunchställen och barer, låter dagarna gå. Väntar på båten som går ifrån ön en gång i veckan och inser att det faktiskt gått längre tid än så.
Om hur Hanna flyttar in hos Oma (mormor) som är minst lika förvirrad, som har dockor hon kallar Führern, som pratar med grannen och tänker att Opa fortfarande sitter i sin länsfåtölj fast han dog för längesedan.

Jag tycker att boken är lite för kort. Man är inte riktigt beredd på slutet och jag hade inte klagat över femtio sidor till. Språket är lättflytande, nästan som om det bara nuddar vid berättelsens verklighet. Jag gillar det, bara efter några sidor släpper förvirringen och man vänjer sig. Sådant gillar jag. I mixen mellan Filippinerna, mamman som slänger julklappsbarbiedockorna från släkten, Oma som förvirrat lagar invecklad mat och ser grannen spana genom dörrens titthål och Hanna som varken vet ut eller in så inser jag att jag gillar Motsols. Den är annorlunda och kanske inget man minns långt efteråt. Men det är fint ändå.