ord och inga visor

Så, nu kommer några tankar kring denna bok, som jag läste ut för flera dagar sedan.

Boken utspelas, som titeln avslöjar, under en dag i Ivan D:s liv. Han befinner sig i ett sovjetiskt fångläger. I boken kallas huvudkaraktären nästan hela tiden för Sjuchov, något som emellanåt var lite förvirrande när namnet Ivan dök upp. Det ryska språket har visst ett annat smeknamns-regelverk än vi har, och det är väl inte konstigt egentligen. Det gäller nog bara att vänja sig vid att smeknamnen inte går att förutse ur "originalnamnen".

Det handlar självklart om överlevnad. I lägret råder iskall vinter, stövlar som hela tiden bör hållas varma och dagar som går utan att någon längre orkar räkna dem. De är ändå alla likadana. Den dagen vi får följa Ivan, är tydligen en bra sådan, även om man inte kan tro det. Men den innehåller ingen straffcell och inga alltför hårda övningar. Allt är relativt, tänker jag många gånger under läsningen. En sådan dag för mig skulle vara nästan döden.

Det handlar som sagt om överlevnad. Om att skaffa mat, spara en liten bit av lunchen så att man har något extra till middagen. Det handlar om att ställa upp sig i tid (för att slippa straffcell) och om att arbeta så gott man orkar i den bitande ryska vinterkylan. Människans primära behov känns väldigt centrala i boken, hur vi alla blir varelser som tänker på sömn, mat och att hålla värmen när vi befinner oss i en extrem situation.

Läsningen går aldrig på räls, det blir alltid lite hackigt. Antagligen pga den något enformiga berättelsen och det knastertorra språket. Men DN har med boken som en av de tio som påverkat världen mest, i en nu pågående serie. Och det kan man förstå. När den kom var den först med att berätta om livet i ett sovjetiskt fångläger.

Som historiskt dokument är boken läsvärd, och jag är glad att ha läst den. Den ger lite perspektiv på vardagen. Men som litterär njutning? Knappast.