ord och inga visor

Den här framsidan gör mig verkligen inte sugen på läsning. Och jag kan motvilligt erkänna varför: Inte är man van vid att se äldre människor på bild? det känns så o-hippt som det kan bli, och långsamhet lockar sällan till läsning. Tyvärr. Men jag ska börja utmana mig själv på den punkten.

Faktum är att det i stora bildbanker vi använder oss av i mitt jobb (och som används av många), knappt finns bilder på människor över femtio-sextio. Och det är ju alldeles galet och fruktansvärt att de som byggt upp vårt samhälle negligeras på det viset. Jag är glad att min bokcirkel fick mig att läsa boken ändå.

Boken handlar om Maliss, en äldre kvinna (75, någonting?), som reflekterar kring sitt liv, sina val och sin vardag. Hon lever ett stillsamt liv som änka till en framgångsrik man hon aldrig älskade. Hon pratar med sig själv, den kursiverade rösten som pressar henne att våga tänka på även det som känns jobbigt. Och hon minns sin barndom. Sina föräldrar och sitt barndomshem, utan att det går in på detaljer och miljöbeskrivningar in absurdum. Så blir det ibland när det pratas barndom, men så blir det inte här. Även nuet funderar hon kring: snickaren som fixade hennes badrum och sedan oväntat kom med blommor - ska hon våga ringa honom? Hon funderar också kring de som hyr nedervåningen i hennes villa, kring hur det en dag kan komma att kännas att inte klara sig själv och tvingas flytta in på ålderdomshemmet i närheten. Och så vidare.

Det blir lite långtråkigt ibland tycker jag, när hon sitter och funderar och funderar. Första sjuttio sidorna ville jag bara lägga bort boken och inte plocka upp den igen. Men eftersom det som sagt var en bokcirkelbok så fortsatte jag ändå läsa, och det är jag glad för. Boken blir nämligen mycket bättre efter de sega startsidorna. Jag älskar när det blir talspråkligt på ett (vad jag uppfattar som) gammalmodigt sätt: såsom Maliss mamma pratade, och Maliss pappa. Såsom jag kan tänka mig att min gammelmormor pratade ('nä gubevars jänta, din vilja sitter minsann i en grantopp', och där citerar jag inte boken utan min gammelmormor - citerad av min mamma). Jag älskar sådant, eftersom det mer än något ger mig en bild av hur verkligheten var för sextio-sjuttio år sedan.
Som berättelse är det här en långsam bok, en strävsam kvinnas tankar och vardag skildras, och det säger nog en hel del om hur det är att bli gammal - hur ensamheten är ett ständigt molande i magtrakten och inte bara en snabb rastlöshet som strax ersätts av umgänge eller viktiga göromål. Men också hur man börjar summera sitt liv och sina val, tvingar sig att tänka efter när man väl har tid. Och döden som är mer närvarande än den kanske är i unga år.
Jag vet inte om det här på något sätt sammanfattar boken, men dessa tankar fick jag under läsningen. Den gav mig väldigt mycket på så sätt, och som sagt - ge inte upp för det blir verkligen bättre ungefär halvvägs.

Fina är också de gamla sagorna som sprängs in i boken, lite här och var. Ofta är de berättade på vad jag tolkar som mammans dialekt, och jag bara njuter när jag läser dem.

Som sagt, för mig var det ingen höjdarbok, men fin läsning. En trea av fem, typ. Och det var förvånande med tanke på de första intrycken.

Jag vill läsa Nancy-serien av Elsie också, har ni läst den?