ord och inga visor

Lite hann jag faktiskt läsa i Prag, så Om skönhet blev utläst. Det är en ganska charmig historia om två familjer i England och USA. Papporna avskyr varandra efter kontroverser inom konstforskningen, som de båda jobbar med. "Huvudfamiljens" son blir kär i rivalfamiljens dotter, och därefter följer invecklingar på ytterligare sådana in absurdum. Men det funkar på något vis, jag rycks inte direkt med som med riktigt bra böcker, men vill ändå fortsätta läsa.

Bokens grundtema får väl ändå sägas vara konst. Kärlek också, och kanske otrohet. Det är mycket sådant, nämligen. Mycket sårade känslor, mycket passivt aggressiva blickar från sårade hustrur. En del vänskap, tonårsosäkerhet, livskriser och mycket amerikansk collegemiljö. En hel del om hur det är att vara afrikansk-amerikansk, ung eller gammal sådan. Och om hur det är att vara en vit man som forskar om konsthistoria och är gift med en afrikansk-amerikansk kvinna. Det är ju många sådana skillnader i USA, som inte finns i Sverige på samma sätt. Men som populärkultur-junkie är man ju väl insatt i det hela. Det jag gillar med boken är att den just rymmer så mycket av allting. På de 600 sidorna (pocket) finns väldigt många av livets vardagliga och existentiella sammanhang med, på ett pratigt och lätthanterligt sätt. Och ofta roligt.

Men där värjer jag mig också. För pratigheten blir ibland störande. En del av karaktärerna känns väldigt klyschiga och likaså en del av intrigerna. Och det kan vara okej för sommarläsning, kanske. Ibland. Och faktiskt så fastnar jag inte riktigt, aldrig såsom jag önskar fastna i en bok.

Jag läste Vita tänder av samma författare för ganska många år sedan och tyckte mycket om den. Men något jag minns från den boken och som återkommer även här är alla kursiveringar i dialogerna. Dessa gör mig galen. Och ännu värre blir det på svenska eftersom jag hela tiden blir stoppad i mitt läsflow genom att tänka på att kursiveringen ju sitter på fel ord i meningen. Det är som om samma ord har kursiverats på svenska som på engelska, utan att hänsyn har tagits till att meningen blir helt onaturlig om det ordet markeras i svenskt talspråk. Förstår ni hur jag menar?

Sammanfattningsvis är det en charmig historia som passar för latläsning och bjuder på flera skratt. Men den når inte riktigt hela vägen fram ändå. Ska vi köra betyg så säger jag en trea av fem.