ord och inga visor

Det här blev en av de sista böckerna i litteraturvetenskap A- kursen. Vi läste den även i gymnasiet men det var måånga år sedan så det fick bli en omläsning.

Boken handlar om en dvärg som jobbar åt en furste i ett stort slott. Vi befinner oss i renässans-italien, så pesten härjar värre än värst. Dvärgen är en arg, inbunden, hatisk och bitter karaktär som stör sig på det mesta (och särskilt människor, som han själv tydligen inte anser sig höra till). Han observerar allt det "människorna" företar sig (dvs de rika personerna som rör sig i furstens närhet) och äcklas av det.

Som läsare upprörs jag av dvärgens kyla och likgiltighet, som är så extrem att det nästan måste röra sig om psykopati. Eller bara om ett extremt självhat gone wrong. Men fursten älskar han och beundrar för det mesta.

Språket är enkelt och pragmatiskt, ett språk som tillhör dvärgen (som talar i jagperson).
Det är ingen feelgood-bok, snarare en feelbad-sådan. Den är rätt tunn och lätt att ta sig igenom men berör mig inte särskilt åt något håll (förutom att jag upprörs). Ändå har den en del att säga om människans inneboende ondska. Det finns (enligt vår littvetlärare) referenser till nazismen osv, vilket ju är intressant. Boken skrevs under andra världskriget.

Även om boken inte var omvälvande just som läsupplevelse så vill jag läsa mer av Pär Lagerkvist. Barabbas och Onda sagor är två böcker jag vill sätta tänderna i. Vad har ni läst av Lagerkvist?