ord och inga visor

Den här boken läste jag också ut för flera veckor sedan (på bokkollot). Vi snackar inte Stieg alltså, utan Stig. Det var en av böckerna till bokkollot (den andra var Ont blod) och vi satt och diskuterade den i solen på klippor vid vattnet, väldigt trevligt.
Till skillnad från boken, då.

För den handlar om en man som inte orkar med vardagen och som därför sticker från sin familj i Norrland. Istället drar han till spännande Stockholm och gör galet mycket konstiga och osympatiska saker. Exakt vad vill  jag inte gå in på här, eftersom dessa utgör en del av bokens förvånande inslag.
Jag har inget emot böcker om osympatiska personer generellt, kan minnas flera sådana som jag har gillat. Däremot gillar jag inte när böcker blir lite segdragna, ointressanta och framför allt innehåller en distans. Den här boken var riktigt rolig att läsa de första femtio sidorna. Därefter blev det bara sämre och sämre och på slutet undrade jag vad meningen var att ens läsa klart.

Latent finns en ångest, en krypande känsla som dansar över sidorna och som författaren får berömmas för att ha lyckats med. Den ångest som huvudpersonen måste känna, känner jag även som läsare. Att lyckas med en sådan sak är värt en eloge.

Boken innehåller en del språkliga ljusglimtar, ibland rycks jag med men oftast tycker jag bara att det blir jobbigt. Som bokcirkelbok var den dock bra, eftersom den lämnar en hel del öppna trådar att diskutera.

Vad ovanligt hattigt det här blev. Spretiga intryck. Note to self: ingen bra idé att skriva om en bok flera veckor efter utläsning. Note to you: Skippa Nyår och läs något annat istället.