ord och inga visor

Nu har redan flera veckor gått sedan jag läste ut den här boken. Och kanske säger det något om min uppfattning om den, det faktum att jag faktiskt har bloggat jättemycket här men inte orkat/kommit mig för med att skriva om just denna bok.

 I Ont blod så blandas författarens besök i Jugoslavien (efter 90-talskrigen) med hans egen familjehistoria, den komplicerade papparelationen och annat. Boken har alltigenom en väldigt framträdande politisk (närmast kommunistisk) agenda, vilket stör lite i läsningen. Liksom, är det här en roman eller en debattartikel med personliga inslag för att göra det mer inlindat? Inte för att det spelar någon roll vad det är egentlgen, men ändå.

Jag tar mig igenom boken med lätthet eftersom det är något i språket som jag gillar, och som flyter på bra. Men märker hela tiden att jag tappar koncentrationen och får läsa om samma sida (ibland många gånger), något som annars i princip aldrig händer mig. På ett sätt är den läsvärd: för människoporträtten, detaljerna han noterar under sitt besök i Jugoslavien. På ett annat sätt verkligen inte läsvärd: Den överdrivna politiska agendan (övertydlig), för mycket staplande av fakta för min smak etc.

Blir dock sugen på att läsa hans nästa bok, som fokuserar mer på pappahistorian än den här. Så den ska jag spana in när den kommer på pocket, vilket lär dröja.

Vill man ha bra reportageböcker, så kan jag istället rekommendera Åsne Seierstad. Av henne har jag läst Bokhandlaren i Kabul, Med ryggen mot världen, Hundra och en dag och dessutom någon mer tror jag, och gillat allt.