ord och inga visor

I helgen blev jag knockad. Av en bok.

Trots att både lördagen och söndagen var fulla av fikor med julklappsbyten, julbestyr och annat så hann jag under dessa dagar både påbörja och avsluta Den högsta kasten av Carina Rydberg.
Boken fick en massa uppmärksamhet när den kom ut 1997. Elva år senare får jag fortfarande väldigt mycket ut av att läsa den. Jaha, tänker ni, så är det väl oftast?
Själva grejen med denna bok, det som var revolutionerande, var dess totalt självbiografiska innehåll och att den inte censurerade bort några som helst namn.

Här struntar Rydberg i om hon trampar på någons ömma tår (och det gör hon garanterat). Hon klampar på och tänker kanske: Allt för konsten! Det är väl också vad som lätt skulle kunna göra boken inaktuell - de "kändisar" som omnämns är inte längre aktuella och alltså ointressanta. Men det spelar ingen roll, kändisarna är färre än jag trott (och det pustar jag ut för) och funkar som litterära karaktärer.Man kan diskutera huruvida det är okej eller inte att lämna ut folk på det här sättet, eller snarare om det faktiskt ger något. Hämnd, vedergällning, ett skratt i någons nu blottade ansikte? Eller om det blåser förbi som en svischande vind och sedan försvinner lika snabbt igen. Jag vet inte men visst är det kul att läsa.
Bokens första del handlar om när författaren åker till Indien. Där blir hon förälskad i en filmregissör men inleder en kärlekshistoria med en annan kille. Bokens andra del handlar om hur hon, tillbaka i Stockholm, hänger på krogen PA & co, blir kär i en känd advokat och käkar lunch med "Abbe Bonnier". En massa whisky, en massa talk-behind-backs, en massa tankar.

Om ni läst min blogg ett tag så noterar ni antagligen likheterna mellan denna bok och Maja Lundgrens Myggor och tigrar. Liknande upplägg och liknande bakomliggande motiv. Eftersom jag läst de bägge med så kort mellanrum kunde jag inte låta bli att lägga märke till det.

Jag gillar Den högsta kasten. Den är välskriven, rafflande, skvallrig men samtidigt intelligent och framför allt - jag släpper den inte ur mitt sikte! Ruggigt bra. Tidigare av Rydberg har jag läst Osalig ande. En fantastisk roman även det, men på helt andra sätt.