ord och inga visor

Blev den engelska framsidan men ni hajar nog!

Jag läste nyligen ut även Vägen av Cormac McCarthy, vinnare av Pulitzerpriset 2007. Det är en mörk och plågsam berättelse om far och son som vandrar i ett nedbränt och sargat USA. Ett USA där affärer är plundrade, människor ligger döda mitt i gatorna och endast ett fåtal individer fortfarande är vid liv.

Världen är simpel och handlar om att överleva, att gå mot söder (där finns värmen och möjligheten att överleva. Att överleva är viktigast av allt) och att finna mat att äta. Världen består av de onda och de goda. De onda måste de passa sig för och därför bär de med sig en pistol.

Det är plågsamt och jobbigt att läsa boken. Den är mörk och vardaglig i all sin absurditet. De sover. De letar efter mat. De pratar i korthuggna, trötta fraser. Utnötta frågor, trötta ögon. Pistolen alltid redo, för säkerhets skull. Språket är, liksom berättelsen, korthugget och kargt. Det jag tänker på boken igenom är varför de vill överleva. Varför överleva när där aldrig mer kommer finnas ny mat (bara flera år gamla konserver), varför överleva när där inte finns andra människor att dela livet med, jobb att gå till, syften och mål?
Boken ger inga svar, men ställer ganska många frågor. Kanske måste man överleva för att man är människa och har fötts till världen och är värdefull som sådan.

En dystopi utan dess like, på ett nytt sätt. Jag kan förstå att den amerikanska publiken tilltalas av detta (utan att riktigt kunna förklara varför). För mig var den jobbig att läsa, både på ett bra och dåligt sätt.. Där fanns stunder då jag hoppades att det skulle hända mer och bli intressant, så bra som jag trodde att det skulle vara. Sedan insåg jag att det inte var meningen. Det är en filosofisk och välskriven bok och jag kände med karaktärerna.
Men med boken, not so much.

Mitt betyg blir mittemellan halvbra och jättebra.
Ni hör ambivalensen. Den blev tråkig ibland och det drog ner betyget rejält.
Dags att sova nu.