ord och inga visor

Dödgrävarens dotter är en sorgesaga på drygt 600 sidor. Den handlar om Rebecca som är just dödgrävarens dotter. Tillsammans med sina två bröder, sin neurotiska mor och dödgrävare till far bor hon i ett slitet hus nära kyrkogården. Familjen har flytt från Tyskland där nazismen härjar för fullt och ordet jude är förbjudet i hennes barndomshem.

Genom boken får läsaren följa Rebeccas resa från barn till vuxen, från Rebecca till Hazel, från dotter till mor. Från en personlighet (som misshandlad kvinna, en Rebecca som vuxit upp) till en annan (som Hazel, den blida kvinnan som aldrig gråter). Det är oundvikligt under läsningen av en såpass tjock bok att inte på något sätt tycka att man lär känna huvudkaraktären. Så är också fallet här.

Däremot drabbas jag av en känsla, särskilt under bokens första hälft, av att 'det här har skrivits för skrivandets skull, och inte berättelsens.' Det känns som att JCO har tvingat sig själv att skriva, något som lyser igenom och gör boken seg och inte särskilt engagerande. Någonstans i mitten vänder känslan och då blir jag som läsare genast mer nyfiken på att läsa vidare och veta hur det ska gå för Rebecca, eller jag menar Hazel Jones. Problemet är att när intresset ska hållas uppe under 600 sidor så kan det bli träigt att läsa 300 sidor som aldrig fastnar. Visst är handlingen spännande och sorglig, många tragedier drabbar huvudkaraktären och relationen mellan USA och Tyskland eller snarare amerikaner/tyskar skildras på ett intressant sätt.

I Rebeccas liv är män inget att lita på. De blir fulla och slåss, kan till och med plocka fram en pistol om man inte aktar sig. I Rebeccas liv är hennes son allt, och för sonen är pianospelandet allt.

Joyce Carol Oates har mycket höga förväntningar på sig när jag ska läsa något av henne, och det kanske är orättvist. Men jag tycker ibland att språket blir repeterande och lite slött, att hon kunde ha skalat bort ett par hundra sidor för en mer tät roman. Alltså är slutbetyget att jag tyckte om boken hyfsat men inte älskade den. Förlåt, Joyce. Jag är säker på att jag ska trivas bättre i ditt sällskap nästa gång igen.

Är du sugen på en av världens mest produktiva författarinnor, så rekommenderar jag istället varmt Blonde. Där kan vi snacka läsupplevelse deluxe.

Har ni läst Dödgrävarens dotter? Vad tycker ni?