ord och inga visor

Människor helt utan betydelse är 165 sidor klaustrofobisk storstadsångest. Egentligen skulle jag kunna skriva bara det, för det sammanfattar boken ganska väl. Men det vore lite torftigt, så jag utvecklar en aning:

Vi får följa ett jag som flanerar på Stockholms gator, med ständig koll på mobiltelefonen. Han väntar på att flickvännen ska ringa, en flickvän han verkar ha ett ovanligt platoniskt förhållande med. Han går på några meningslösa möten där ingenting egentligen sägs, han träffar på några bekanta utan att säga något viktigt. Det känns som att han går i en glasbubbla, där ingenting riktigt når fram - ej heller äkta känslor. Allt i ett hett och tomt sommarstockholm.

Boken väcker faktiskt exakt samma känslor som filmen Darling, en film jag älskar väldigt mycket. Skillnaden är att Darling också innehåller så mycket känslor och möten under den rostfria ytan. Jag ser Människor helt utan betydelse som en talande samtidskommentar, om en ytlig värld där allt slutat spela roll och där man hakar sig fast vid ytliga saker för att överhuvudtaget ha något att sysselsätta tankarna med.

Och titeln talar sitt tydliga språk, under läsningen så känner jag ofta att det jag läser också är totalt meningslöst. Men det är det inte, eftersom det säger så mycket om en del av samhället, en del av Stockholm där alla har allt och därför inte riktigt orkar engagera sig helt i något. Även om boken handlar om egentligen ingenting, så tycker jag att den är läsvärd. Det klaustrofobiska i det meningslösa blir så oerhört tydligt när någon skriver ner det.

Däremot blir jag lite irriterad när jag, mina vana trogen, läser utdragen ur recensionerna på bokens omslag. Där skriver någon att Hjalmar Söderberg skulle känt sig nöjd om han läst boken. Jag tycker inte att det här kan jämföras med Söderberg, men så är Hjalmar å andra sidan en av mina favoritförfattare så det är inte särskilt förvånande.

Vad tycker ni om Människor helt utan betydelse?