ord och inga visor

Så, i sista sekund läste jag igår kväll september månads bok till min egen poesiutmaning. Jag tycker det är roligt att så många har hakat på utmaningen och att några, som kanske inte läser poesi i vanliga fall, ger det en chans. Ni som ännu inte är inspirerade, kan läsa inspirationspoesi ett och två (det kommer fler), eller detta:

Jag valde att läsa en helt underbar poesisamling den här månaden. Jag har haft den i några år, och bläddrat i den, men aldrig läst från pärm till pärm. Konstigt nog, med tanke på hur lite text den ändå innehåller. Men jag älskar allt Tim Burton rör vid, och då tänker jag mest filmmässigt: Corpse bride, Edward Scissorhands, Kalle och chokladfabriken - ja, ni vet själva. Och om inte alltför lång tid kommer även min favoritskådis (och antagligen även Burtons dito) att medverka i en av mina favoritsagor som barn: Alice i underlandet. I Burton-tolkning.

Men nu skulle vi prata poesi. Till de små underbara rimmade dikterna i The melancholy death of Oyster Boy & other stories finns Burtonska illustrationer i sann Corpse Bride-anda. Och de stör inte dikternas innebörd eller läsningen av dem, utan stryker snarare under deras underfundighet och ger ytterligare en glädjedimension till läsningen. Här är Stick Boy and Match Girl in love:



Inte ett av de bästa exemplen ur boken, men ett av de kortare.

Dikterna, då? De är som sagt rimmade, fantasirika och gör mig väldigt glad. Vi möter Oyster Boy och flickan som såg ut som en sticka. Vi möter Stain Boy som fläckar ner allting. Och flickan med många ögon, som skulle få stora problem om hon någon gång behövde glasögon. För att bara nämna några av de barnsligt fantasirika och roliga karaktärer ur diktsamlingen. Och det är ju samtidigt sorgligt: karaktärer som på olika vis inte kan fungera och leva ett normalt liv, eftersom de ser konstiga ut. Men Burton gör det så fantastiskt, med en sådan fingertoppskänsla, att inte en enda moralisk pekpinne skymtar fram. Ungefär som i Edward Scissorhands, som ju har ett väldigt tydligt och fint budskap, men som förmedlar det utan att säga det rakt ut. Och även om Burtons karaktärer ofta får sorgliga slut på sina liv, så visar han att de förtjänar så mycket mer. Nog om detta.



Det här är en bok för den med barnasinnet kvar, eller med en allmän förkärlek för Burtons sätt att teckna och uttrycka sig, hans förmåga att skapa sagolika världar som tilltalar både vuxna och barn (fast kanske äldre barn, eftersom det nog kan bli lite läskigt). Jag älskar den!

Vilka blev era septemberpoesiläsningar? Länka gärna till inläggen i kommentarsfältet, så att jag inte missar något!