Veckans boktips, vecka 43
Den här veckan vill jag tipsa om en författare egentligen, men jag väljer att göra det genom en av hennes böcker. Nu var det några år sedan jag läste De i utkanten älskande men jag har läst flera böcker av Johanna Nilsson sedan dess, och gillar varenda en. Den första av henne läste jag när jag var tonåring och sedan dess har jag varit mycket fäst vid allt hon skriver.
Det är något särskilt med Johanna Nilssons böcker. De handlar alltid om många olika karaktärer, vars öden ofta flätas ihop på de mest oväntade sätt, åtminstone i De i utkanten älskande. Hon har ett väldigt speciellt språk, som känns äkta och som är omöjligt att slita sig ifrån. Det är poetiskt men ändå enkelt i en väldigt Johanna Nilssonsk mix. Ofta utspelas böckerna i Stockholm och är hemska och vackra på samma gång. Kärlek och ondska, sorg och glädje, ensamhet och gemenskap.
Jag har läst många böcker av henne, som sagt (klicka på titlarna för att se vad jag skrivit om dem) : Flickan som uppfann livet, Konsten att vara Ela, SOS från mänskligheten, Hon går genom tavlan och ut ur bilden och kanske någon mer som jag inte kommer på i skrivande stund. Och jag har gillat varenda en, slukat dem och inte velat att de ska ta slut.
Börja med den här boken och sprid ut din läsning av hennes böcker. Då hinner du aldrig tröttna, och har alltid en bok av henne någonstans i bakhuvudet. Det känns som att hon ser människor på stan och sedan fantiserar ihop deras liv, något jag tycker är så otroligt fint. Dessutom har hon en blogg som uppdateras med jämna mellanrum.
Jag gillar också Johanna Nilsson. Jag gillar hennes allvar, att hon känns äkta. Hon går genom tavlan... var min första, jag var rädd för att läsa den för jag tycker att det är så hemskt med barn som blir mobbade och utstötta. Men när jag till slut läste den så tyckte jag mycket om den.
De i utkanten älskade är också bra.
Måste läsa fler.
Jag tycker också om Johanna Nilsson väldigt mycket.
Just den här, De i utkanten älskande, har jag faktiskt inte läst. Men gillar verkligen Ela och Flickan som uppfann livet. Och håller med snowflake om att det ligger något i det där med hennes allvar, att hon vågar vara seriös och äkta.
Det känns som att hon är väldigt produktiv också, har väl gett ut ganska många böcker fast hon är ganska ung?
Jag älskade "Hon går genom tavlan, ut ur bilden" när jag var sisådär 12-13 år. Jag gillade "Flickan som uppfann livet", "Rebell med frusna fötter", "Robin med huvan" och "Konsten att vara Ela". Men ungefär i och med "De i utkanten älskande" började min idolartade beundran att sina. Inte så att jag tyckte mindre om Johanna Nilsson som författare, men hennes böcker slutade tala till mig. Hennes böcker växte åt ett annat håll och jag växte inte åt samma, så idag känner jag mest nostalgi när hon ger ut en ny bok. "SOS från mänskligheten" har jag faktiskt inte ens läst, jag hade den hemma länge men gav till sist bort den eftersom jag insåg att den antagligen skulle bli liggande för evigt. Inte heller "Jag är leopardpojkens dotter" har känts lockande. Men jag minns fortfarande väldigt start de uppläsningar jag sett henne göra - hon är en enorm personlighet och otroligt modig!
Vad roligt att höra alla era reflektioner kring Johanna Nilsson, hon verkar vara en sådan författare som alla (åtminstone tjejer) har en relation till.
snowflake: Ja, jag gillar också hennes allvar och tycker absolut att du ska läsa fler. Varje bok är som en liten skatt.
Anna S: Ja, hon har gett ut många böcker, blandat ungdoms- och vuxenböcker. Men hon lyckas alltid hålla en väldigt hög kvalitet och lämnar aldrig den Johanna Nilssonska känslan vilket jag tycker är väldigt fint.
Tekoppen: Vad tråkigt att du känner att hon slutade tala till dig någonstans på vägen. Men jag tycker att du ska ge "SOS från mänskligheten" en chans, kanske är det den boken som kan väcka din Johanna-beundran igen? Jag tyckte väldigt mycket om den åtminstone, och kan varmt rekommendera den. Skulle också vilja se henne göra uppläsningar, men har ännu inte gjort det tyvärr.