Kärlek, vänskap, hat av Alice Munro
Egentligen är det här en bok vi skulle ha läst till ett bokcirkelmöte som ägde rum för ungefär en och en halv vecka sedan. Men då hade vi en grej med jobbet, så jag kunde tyvärr inte vara med.
Kärlek, vänskap, hat är en novellsamling - ett format jag tidigare haft lite svårt för, just för att karaktärerna aldrig kommer mig nära och fångar mig med sina historier, men som jag nu verkligen börjat uppskatta. Det är en konst att få läsaren indragen i, eller berörd av berättelsen ändå, även om den bara sträcker sig över ett fåtal sidor. Jag har haft tur och kommit över bra novellsamlingar på sistone, helt enkelt. Och den här boken sällar sig verkligen till skaran.
Ofta i Kärlek, vänskap, hat möter vi kvinnor som på ett eller annat sätt står ensamma, och vi får följa en period i deras liv eller ibland nästan hela livstider. Det kan ligga fokus på ett möte som aldrig försvinner ur kvinnornas minne, på förhållandet till en familjebekant eller något annat. Och genom fokuset lär vi känna karaktärens värld och verklighet. Språket är så medryckande att jag per automatik plockar upp den här boken istället för sådant skönlitterärt jag borde läsa till skolan. I början gick det riktigt segt, eftersom den första novellen (som också är titelnovell, och väldigt lång) verkligen inte föll mig i smaken. Jag tyckte den var lite seg och språket kändes träigt. Men sedan hände något. Resten av novellerna är kortare, och det är då Munro gör sig som bäst. Hon berör mig genom att berätta om de små detaljerna, egenheter i karaktärernas kroppsspråk, tankar eller vardag. Hon gör ibland att jag känner igen mig, andra gånger fascineras över hur olika människor som kan samsas inom samma bokpärmar. Sedan kan jag inte säga att alla noveller fångade mig lika mycket, men de bra vägde över.
Om du är sugen på en bok med ett rakt och enkelt språk, intressanta nedslag i mer eller mindre vardagliga karaktärers vardag, och en fin lässtund, så rekommenderar jag Kärlek, vänskap, hat. Har ni läst boken?
Jag ser även fram emot att läsa Alice Munros roman som släpps på svenska i vår.
Jag läste den för någon månad sen, och har två långa inlägg på min blogg. Kom gärna och läs (och hjälp mig framför allt med Alfrida-figuren som jag inte förstod mig på riktigt!!).
Jag delar nog i mycket din uppfattning om boken, men jag tyckte mycket om den första berättelsen. Ja, huvudpersonen var lite stolpig det tyckte jag (men det gällde många kvinnor i de här novellerna), men berättartekniskt var den ett litet mästerverk, i hur perspektivet skiftade mellan de olika jagen.
Vixxtoria: Vad roligt att du sade till om dina inlägg!
Jag kan knappt motivera varför jag inte tyckte om första novellen, eftersom jag till slut bara skumläste den tyvärr. Det var något med dem som absolut inte tilltalade mig. Men vilken tur då, att många andra av novellerna var så mycket bättre!