ord och inga visor

OBS! OBS! Jag vill varna stressade läsare för att den här texten är längre än ett normalt blogginlägg. Men så är också boken väldigt annorlunda jämfört med andra böcker.

För att ha någon slags ingång på den åsiktstext jag har framför mig, så började jag googla Lolita-omslag. Jag tycker det är intressant att se vad man väljer för framsida till en sådan här typ av bok. Det måste vara en svår uppgift. Dels för moralpanik-varningen, dels för hur boken ska uppfattas och även med tanke på att yta är så otroligt viktigt även inom bokens pärmar. Som ni ser är det många oskyldiga flickor på omslagen jag hittat (mest extrem är väl den längst ner till vänster? Klubba OCH barnslig frisyr OCH glasögon OCH halvöppen mun), en del barnben + strumpor/skor, några med anspelning på författaren och en och annan diskret version. Den versionen jag läste är den på mittenraden längst till höger. En bortvänd Nabokov i en bil med en fjäril i handen. Eftersom man (åtminstone inte jag) inte ser att det är Nabokov på bilden så tänker jag liksom att det är Humbert Humbert som sitter där och filosoferar om nymfetter och skolflicksfnitter, vilket ju blir lite fel. Jag gillar bäst den längst ner till höger eller möjligen den högst upp till vänster. Vilka gillar/ogillar ni?

För er som inte har koll på Lolita så drar jag en snabbgenomgång: Humbert Humbert behöver någonstans att bo och hamnar hos Lolitas mamma. Först tänker han: fy vilken trist kvinna. Och sedan får han syn på tråkkvinnans tonåriga dotter Lolita i trädgården, där hon ligger och läser en tidning (den klassiska scenen) och då är det kört. Alltså, kört som i att han flyttar in, blir helt besatt av Lolita, gifter sig med mamman för att få vara nära "nymfetten" och sedan drar med Lolita på långa bilresor runtom i USA. Allt för att få vara själv med henne utan att bli störd av sådana irriterande inslag som sociala myndigheter, omtänksamma klasskompisar eller nyfikna grannar. Romanen är skriven i jagform från Humberts synvinkel, vilket gör det hela ungefär en miljon gånger värre.

Men det blir ganska uppenbart under läsningens gång att Nabokov skriver en satir. En satir över allt det sjuka i samhället, USA:s utveckling och typ sjuka människor i allmänhet. Och sådana finns det ju gott om. Trots att det här är en satir (vad Nabokov måste ha skrattat när hela världen rasade och chockerades, provokationskräktes och moralpredikade! - de fattade ju inte grejen alls, tänkte han säkert och tände en cigarr), så är det ju ändå äckligt. Vi är inne i huvudet på en sjuk och obehaglig man, som drömmer om barnfnitter, vrister, flickor som sitter i knät och allmäna nymfettegenskaper.

Det här med nymfetter, alltså. Jag vet inte hur många gånger under läsningen som jag kom på mig själv med att ha en äcklad min, rynkad näsa. För det pratas mycket nymfetter. Humbert Humbert ska erövra Lolita och när han väl dragit med henne ut på den långa resan mellan sjaskiga motell, nöjesparker, milkshakebarer och badställen så fortsätter hans tankar att kretsa runt bara denna tonåriga flicka. Lolita, det exploaterade och oskyldiga barnet, är dock inte så dum hon heller. Hon vet precis hur hon ska åma sig och retas med Humbert för att få allt hon vill ha. Hon får saker, kläder, mat och nöjen om han får ha sin lilla nymfett mellan smutsiga hotellakan.

MÄRKER NI? Bara när jag BESKRIVER boken så blir det äckligt. Men ändå kan jag inte sluta läsa. Boken är så otroligt välskriven, formuleringarna snirklar sig in i varandra på ett hypnotiskt sätt och jag bläddrar vidare trots den enorma äckelkänslan och upprördheten som sköljer över mig.

Det är något magiskt i kombinationen av vackert och fult.

Egentligen skulle jag kunna skriva en hel avhandling om den här boken, bara i ett blogginlägg. Men jag vet ju hur det är. Ni har också böcker att läsa och min bokblogg är inte den enda som ska hinnas med. Dessutom är jag väldigt upptagen. Dels har jag en kattunge att klappa, dels en pojkvän att umgås med och så ska Darling river påbörjas ikväll. Så mer Lolita-snack får vänta till ett annat tillfälle, även om det tar emot lite. Och jag tror faktiskt att jag kommer skriva om boken igen här i bloggen. Nu har jag bara tagit upp en procent av allt jag har att säga, ungefär. Men nu något ännu viktigare:

Vad har ni att säga om klassikern Lolita (och dess omslagsvarianter)?