Inlåsta (Room) av Emma Donoghue
Tänk dig ett rum. Ett litet rum med Väggar, Golv, Tak och en Säng. Och så TV förstås. Tänk dig att du bor där. Du lever ditt liv där. Gymnastiserar, läser samma böcker om och om igen. Tittar på TV där allt är på låtsas. Ibland ser du att himlen utanför takfönstret är ljus och blå. Andra gånger är den svart. Då är det natt och man ska ligga och sova.
Sådan är Jacks värld. Han är född i Rummet och eftersom han aldrig varit utanför det så kan han inte relatera till att det finns andra väggar, golv och tak. Därför blir rummets vägg just Väggen. Det som är på tv är på låtsas, har mamma sagt. På kvällarna kommer Svarte Man till mamma. Då måste Jack krypa in i garderoben och vara alldeles tyst tills sängen har knakat färdigt. Svarte Man är stor och farlig och tycker nog inte om Jack speciellt mycket.
De första hundra sidorna i Inlåsta kände jag hela tiden en impuls att sluta läsa boken. Det var för hemskt. För mycket. För sorgligt för att läsas. Det gav mig vibbar av BOATS-böcker, även fast boken är fiktiv och språket inte ens i närheten av en BOATS-boks tafflighet. Jag tänkte: Nej, jag kan inte läsa en bok om en mamma och ett barn som är inlåsta i ett rum och vars enda hopp står till den elaka mannen som kommer och knullar mamman varje kväll. Nej, en sådan bok kan jag inte läsa. Och det hade jag nog inte gjort heller, var det inte för att det var en bokcirkelbok. Nu fortsatte jag läsa och ångrar det inte.
Boken är nämligen otroligt välskriven och stark. Men som sagt, så hemsk att läggaifrånsigimpulsen är ständigt närvarande. Självklart tänker jag hela tiden på Fritzl-fallet medan jag läser, även om den här boken utspelas i Kanada och kanske bara har den likhet med Fritzl-fallet att en man håller folk instängda i ett trångt utrymme. Men just den där verklighetskopplingen, att detta kan hända fast det inte får hända, gör att jag berörs extremt mycket av boken.
Det blir också starkare att läsa eftersom boken är berättad helt och hållet ur femåriga Jacks perspektiv. Vissa ord är felböjda, på ett barns sätt, och tankarna är ett barns. Att lyckas skriva en sådan bok på ett såpass trovärdigt sätt tycker jag är värt en eloge.
Inlåsta (eller Room som den heter på engelska) är en angelägen och intressant bok – väldigt diskussionsvänlig. Men som sagt, de första hundra sidorna är knappt läsbara pga hålet i själen som de skapar. Har ni läst boken?
Ja, jag har läst! Och jag instämmer helt i dina ord: Det är en väldigt angelägen bok. Och just som du skriver så tycker jag att E.D gör det så oerhört skickligt när hon gestaltar Jack. En riktigt bra bok.
Har läst och är glad över att jag fick med dig i min klubb som gillar att det är Jack som berättar, jag tycker det är otroligt snyggt gjort. Finns dock andra, som t.ex. Helena ex-Bokhora som hellre hade sett mamman berätta
Oj.. jag har boken hemma på engelska oläst ännu men är väldigt nyfiken och vill börja läsa den snart... speciellt efter det du skrev om den.
Anonym: Ja det måste vara oerhört svårt att på nytt ta sig in i ett barns hjärna tänker jag, så det är verkligen imponerande hur väl hon lyckas.
Bokbabbel: Aha, nej jag tycker det är mycket bättre att Jack berättar faktiskt. Det är vad som ger boken sin originalitet tycker jag. Ifall mamman skulle ha berättat så fanns risken att det skulle påminna för mkt om en boats-bok. Så jag stannar gärna i Jack-klubben!
Chrissan: Ja, den är hemsk som sagt, men läsvärd.
Bästa boken jag har läst på länge!
//Anna