ord och inga visor

Nyligen lånade jag och läste Motsols av Moa Martinson. Som jag har förstått det är det den enda diktsamlingen hon skrev. Och det känns som att det är ett hopplock av helt olika slags dikter. Vissa är rimmade, andra mer som en kortare text och ytterligare andra lite mer fragmentariska.

Jag blir väldigt berörd av dikten där väverskorna ber dem som kan väva med ord att föra deras talan ut i världen. Där bränner det till på ett sätt som bara Moa och någon annan kan åstadkomma. Även några av de textaktiga dikterna tycker jag mycket om. Annars måste jag nog tycka att Moa gör sig bäst i romanform. Men jag är glad att ha läst även hennes dikter. Vissa av dem är lite närmare, lite sorgligare än de romaner jag hittills läst.