ord och inga visor

På diabilden är huvudet proppfullt av lycka av Catharina Gripenberg.


Första gången jag läste den här boken var jag kanske sexton. Jag hade aldrig läst något liknande och blev sjukt inspirerad. Länge glömde jag sedan bort vad dendärunderbarapoesiboken hette tills jag snubblade över det för några år sedan. Då lånade jag igen och läste igen. Och i höstas när jag var på Stadsbiblioteket så läste jag ännu en gång boken, en sen kväll i köket från pärm till pärm.

Catharina Gripenberg skriver i den här boken från 1999, på ett sätt jag varken förr eller senare snubblat över. I alla fall inte exakt såhär. Så ironiskt, samtidskritiskt, versaler och gemener blandat, elle och hon och barndom och sorg och glädje. Det är en konkret och fantastisk poesi som jag önskar att jag själv skrivit.

Efter denna bok har två ytterligare diktsamlingar getts ut av författaren. Jag har bara bläddrat i dem men ska nog läsa, även om det lilla jag läst inte verkar lika oförstört magiskt. Har ni läst Gripenberg? Hon förtjänar så mycket mer uppmärksamhet tycker jag!