Skulle jag dö under andra himlar
Jag har sett fram emot den här boken i säkert ett halvår. Lite konstigt kanske, med tanke på att jag aldrig läst något av Anyuru tidigare. Men mina två kanske allra största boktipsauktoriteter har pratat sig varma om Anyurus poesi (åtminstone diktsamlingen Det är bara gudarna som är nya). Tyvärr blev inte den här läsupplevelsen som jag hoppats.
Skulle jag dö under andra himlar handlar om Francis som är skulptör och dessutom använder sig av något som kallas för sand, och som jag antar är en metafor för någon tyngre drog. Typ heroin kanske? Hursomhelst så tänker Francis tillbaka på döda vänner, kärlekar och saker som hänt i hans liv samtidigt som man som läsare också får följa hans nuvarande liv. Han åker till Barcelona med några kompisar och där träffar han en tjej som han blir kär i. Han blir också kär i staden Barcelona. Men så är det som sagt sanden och de döda kompisarna och religionen som knackar på hans axel och pockar om uppmärksamhet och så är det skulpturerna hemma i Göteborg.
Det skulle kunna bli så himla bra, det här. Alla komponenter finns – en poet som ska skriva roman, en kärlekshistoria, sorg, droger, konst och en stad i Europa vs. svensk stad. Ni förstår vad jag menar antar jag. Tyvärr måste jag meddela att jag verkligen inte kan tycka om boken. Jag försöker, men det går inte. Det är omöjligt. Språket är sjukt jobbigt att läsa. Det är liksom poetiskt på fel sätt (jmf Sara Stridsberg som jag tycker skriver poetiska romaner på ett bra sätt. Eller Monika Fagerholm. För att bara nämna några). Det blir hackigt i Anyurus roman på ett sätt som gör att läsningen hela tiden stoppas upp för att sedan behöva puttas igång med tvång.
Det språkliga gör att också historien hamnar i skymundan eftersom jag stör mig så mycket på den hackiga läsningen. Och det i sin tur gör att jag stör mig enormt mycket på sandmetaforen. Jag sitter och undrar varför han inte bara kan skriva att det är heroin/tjack han pratar om. Drogen sand blåser man i varandras ögon, så varje gång det pratas sand (och det är ganska ofta) funderar jag på vad det kan vara en metafor för. Att blåsa något i någon annans ögon = att sticka en spruta i någon annans arm? Man kan bli galen för mindre.
Jag tycker att historien i sig är lite lame också, med killen som har svårt för comittments efter att ha blivit sårad tidigare, byggt ett skal runt sig, och som åker utomlands och träffar den exotiska spanjorskan som lär honom spanska glosor på löpande band. Och sedan kommer på ett Augustinus-magiskt sätt religionen in och frälser oss alla och i vardagsrummet hägrar pretentiösa skulpturer (som jag tänker mig är en metafor för verklighets-Anyurus poesi då han i diktsamlingen Städerna inuti Hall använde sig av klipp-och-klistra-teknik, och...). Nej, nu sätter vi punkt.
Kort och gott så klickade inte jag och den här romanen. Men bara för att jag inte ville döma ut hela Anyurus författarskap pga detta så satte jag mig faktiskt på ett bibliotek och läste typ halva Det är bara gudarna som är nya. Jag älskade den! Det känns skönt.
Och solen har sin gång tyckte däremot helt annorlunda om boken. Läs hennes text här. Puh, det var längesedan jag var tvungen att skriva såhär illa om en bok eftersom jag haft tur med läsningen på sistone. Har ni läst boken? Vad tyckte ni?
Jag måste säga att det var häftigt att läsa din text eftersom du faktiskt försöker gå till botten med vad som gjorde att du inte gillade boken. Fler av den sortens texter, texter där man ser att du brottats med texten.
Håller med föregående talare! Det var spännande att läsa hur du nästan blir irriterad på Anyurus stil. Jag kan hålla med om att det emellanåt balanserar på en tunn tråd mellan att vara bra och att bara låta pretentiöst. Men jag måste också säga att den där sand-metaforen tyckte jag var helt genialisk! :) Ofta när missbruk beskrivs i text låter det liksom så fjantigt, särskilt med all jargong som ska användas för att författaren ska visa att han minsann vet vad han pratar om. När Anyuru beskriver det i så symboliska termer tycker jag att det blir lättare för alla att identifiera sig med och förstå missbrukaren. Fast uppenbarligen hade jag ju fel där, men det funkade för mig i alla fall. ;)
Väl sammanfattat, precis så upplevde jag också "Skulle jag dö under andra himlar."
Anonym: Vad kul att du tycker om min text. Jag ville inte omotiverat såga boken (eftersom jag i grunden är snäll och inte tycker om att såga så jättemycket), så jag blir glad att det framgick att jag försökt att noggrant motivera mitt ogillande. :)
Sanna: Jaså, jag tycker att sandmetaforen nästan är det fjantigaste med hela boken. :D jag tycker det är mkt bättre när man beskriver drogerna rakt av istället. Håller själv på med en roman (eller ja, håller på är väl att ta i eftersom jag inte skrivit på den på kanske ett halvår) som handlar mkt om droger och i den använder jag slangord. fast inte för att verka cool utan snarare för trovärdigheten, eftersom någon som langar på plattan liksom inte säger heroin, amfetamin osv speciellt ofta.Hur menar du med att du hade fel i att du kunde identifiera dig med personen? (blev nyfiken)
Fanny: Aha, trist att du inte heller gillade boken. Men ja, jag förstår dig. ;)
Tycker så mycket om Anyurus lyrik att jag faktiskt inte vågat läsa den här av rädslan för att känna som du.
enligt O: Ja, det är ett risktagande helt klart. Men då kan du trösta dig med att Anyuru är utmärkt som poet men kanske inte en helgjuten romanförfattare. Så behöver inte ditt poesiälsk inför honom mattas av. :)
Jessica: Jag menade att jag trodde att i och med sandmetaforen så skulle det bli lättare för vem som helst att identifiera sig med Francis, för det blev det för mig. Men där hade jag ju fel, eftersom du snarare blev alienerad av samma metafor! :)
Jag hoppas förresten att du fortsätter på din egen bok och att man får höra talas om den lite i bloggen kanske...? :)