Just det, jag lade ner Herta
Jag och Herta blev inte en perfect match denna gång.
Jag har glömt att skriva om att jag inte orkade läsa ut Redan då var räven jägare tidigare i vintras, men kom att tänka på det nu på väg hem från en litteraturföreläsning. Jag ville ge henne en chans, men den boken föll mig inte i smaken. Jag kan verkligen älska böcker som inte har någon egentlig och sammanhängande handling, men där språket bär boken. I Hertas fall funkade det inte, eftersom jag inte riktigt kunde uppskatta heller hennes språk. Jag minns att det fanns en del fina passager som jag läste om flera gånger, men allt som allt tog jag mig bara halvvägs igenom. Och jag är inte sugen på att ge henne fler chanser, tvärtemot mina egna principer. Boken står i hyllorna någonstans, förstås. Och kanske känner jag för den igen.
Det var lite tråkigt att jag inte tyckte om Herta, för hennes tankar och person verkar väldigt intressanta. Jag såg flera inslag om henne efter att hon vann Nobelpriset i höstas och fastnade för hur hon har identitet, utanförskap och även språkligt utanförskap som återkommande teman. Dessutom med diktaturen som kuliss. Det låter som att det kan vara hur bra som helst, men funkade inte riktigt för mig denna gång.
Apropå att lägga ner böcker så skrevs det häromdagen om det på Bokhora. Jag är för att lägga ner böcker. Varför ödsla tid på något som inte faller en i smaken? Hur ser ni på det hela?
Du fick mig att läsa henne. Och jag älskar henne. Synd att du inte gör det. Men allt kan ju inte passa alla.
Vad gäller att lägga ner böcker... Jag håller med dig. Fastnar jag inte så släpper jag den, och läser något bättre.
Under många år har jag kört efter mottot: så många böcker så lite tid.
Mja, jag vet inte riktigt. Oftast försöker jag först med att bara lägga ifrån mig boken en stund. Eftersom jag är en sådan som har igång minst ett halvdussin böcker i taget så brukar det hjälpa att bara plocka upp någonting annat och återkomma när läget känns bättre. Det går mej emot att lägga ner en bok när jag kommit en bit i den. Fast om jag inte fastnat efter 100 sidor brukar den hamna väldigt långt ner i bokhögen...
När det gäller recensionsböcker så läser jag dem alltid, även om jag uttråkas till döds. För där har jag ju liksom ett uppdrag att skriva om dem, även om det jag skriver är en sågning.
Nöjesläsning färemot - där tycker jag det är fritt fram att sluta läsa precis när man vill. Konstigt nog har jag faktiskt gett upp flera böcker som jag egentligen gillar, men som bara inte passade just då.
Kanske blir det så med dig och Herta?
Jimmy A: Nej, det är tråkigt att jag inte tycker om henne men kan inte göra mycket åt saken. Kul att du gillar henne åtminstone!
violen: Word.
Rödluvan: oj, vad många böcker du har igång samtidigt. Jag har försökt göra så men det slutar ofta med att jag inte läser alls typ. Men det låter osm en sund metod, samtidigt som jag står fast vid att jag inte vill lägga ner tid på en bok som inte faller mig i smaken.
Anna S: Ja, recensionsböcker måste man förstås läsa! Hur menar du att det blir med mig och Herta, att jag plockar upp henne igen? Jag tror inte det har att göra med att hon inte passade när jag läste boken (i december) - eller ja, försökte läsa. Jag tror bara att hennes språk inte riktigt passar mig och handlingen funkade inte heller riktigt. Har du läst Herta?
Nej, min stategi när det kommer till läsning har jag märkt inte är någonting för alla, fast jag älskar att ha igång så många! En dystopi för stunder då jag hatar hela världen, en chiclit för när jag inte orkar tänka medans jag läser, en tyngre roman som känns mastig i handen, o.s.v. Jag skulle nog bli tokig om jag bara fick läsa en bok i taget:D
Jag försöker ta mig igenom "Idag skulle jag helst inte velat träffa mig själv" av Müller. Eller så har jag kanske omedvetet gett upp. Jag har nog inte kommit en enda sida framåt senaste månaden och jag började med boken i mellandagarna.
Rödluvan: Haha, men kan du hålla skillnad mellan alla då, och den viktigaste frågan: får du någonsin böckerna utlästa? :D
Anna: Nej hon verkar stört omöjlig att ta sig in i. Snårigt och jobbigt, faktiskt. Och då känns ansträngningen (den enorma) mest överflödig kan jag känna.