ord och inga visor

Det var några veckor sedan jag läste ut Jag var en arier men jag har ägnat mig åt mycket läsning och uppsatsopponering sedan sist, och mindre bloggande. Nåväl, jag har fortfarande boken i färskt minne.

Hitlers mål var att hela Europa skulle bli ett germanskt rike, en enda nazi-världsdel. Lyckligtvis lyckades han inte som vi alla vet, men hur hade det sett ut om han faktiskt gjort det? Den tanken leker Tony Samuelsson med i Jag var en arier. Boken utspelas på 70-talet i Sverige, ett nazistiskt rike där det ultimata är att vara en arier. Författare som Pär Lagerkvist har fått sina böcker brända på bål och själva blivit avrättade pga. sina anti-nazistiska åsikter. De författare som vinner priser och hyllas är sådana som skriver positivt om den nazistiska ideologin. Albert Speer är führer och tänker ständigt gott om den så kallade ur-führern (Hitler). Boken kretsar kring några karaktärer i Stockholm och deras vardag. På ytliga fester minglar författare med andra framgångsrika arier.

Boken gick snabbt att läsa, även om den emellanåt blev lite långtråkig. Det som gjorde att mitt intresse hölls uppe var just dystopi-tanken, som jag alltid tycker är intressant. Det skulle ha kunnat bli såhär och då hade allas våra liv sett helt annorlunda ut. Vi hade dömt människor efter hår- och ögonfärg, och de blonda människorna hade befunnit sig överst på den samhälleliga stegen just av den anledningen. Sverigedemokraternas obehagliga frammarsch gör att boken känns mer aktuell än någonsin. Tyvärr finns det människor som finner en relevans i att döma andra efter ursprung. Vi som ser längre än så kan läsa den här boken, förfasas och aktivt kämpa för att aldrig hamna där. Till exempel genom att rösta i det val som går av stapeln om ganska exakt 9 månader.

Som läsupplevelse är Jag var en arier inget storslaget. Språket är ganska fyrkantigt och händelseförloppet inte något extraordinärt. Men syftet och tanken räcker långt i det här fallet. Tack Wahlström & Widstrand för boken!