ord och inga visor

Jag har precis tittat på det avsnitt av Babel som handlar om poesi. De har en lite halvtöntig grej att försöka hitta en kärleksdikt skriven av någon tittare - som kan läsas på Vickans tröttsamma bröllop. Men de pratar också om poesi i allmänhet, och har gjort ett periodiskt system för poesin. Lite roligt. I det periodiska systemet ingår typiska poesiord, som hjärta och smärta, moln och pistiller, kärlek och tungor.

Avsnittet är intressant, som Babel väl alltid är. Men jag sitter ändå där och irriterar mig så att jag nästan sätter kaffet i vrångstrupen. För hela tiden tänker jag: Men hallå, det här är ju inte poesi för mig. Den poesi som jag gillar är aldrig abstrakt och fåordig, aldrig naturmetaforisk och öm. Jag gillar den råa, vardagliga poesin. Den där man inte är rädd för att slänga in en hora eller gatstenar. Den där också presidenter och krig får vara med. Jag skulle aldrig få för mig att läsa renodlad kärlekspoesi, och om jag gjorde det så skulle jag antagligen tröttna efter någon minut.

Och varför denna aversion mot kärleksdikter? Det handlar inte om att jag är halvbitter och kärlekslös, för det är jag verkligen inte. Det handlar om att jag aldrig känner något när jag läser kärleksdikter. De vaga ordalagen, de tradiga klichéerna ger mig inget. Det finns visserligen underbara kärleksdikter, råa och fantastiska. Den andra typen av kärlekstexter. Tänk en låttext av Hole. Tänk Lukas Moodysson. Tänk Bob Hansson. Men tänk för guds skull inte Sapfo eller Karin Boye (förlåt Karin, jag tycker mycket om din bok Kallocain men mäktar inte med din poesi).

Poesi som innehåller lite kärlek, lite bomber, lite sorg, lite äkthet, lite presidenter, lite FRA-lag och lite alkohol - ge mig! Det är nog blandningen av ämnen och konkretionen som gör att jag känner så mycket mer inspiration och engagemang när jag läser den här typen av poesi. Och jag är rädd att Babel snarare skrämmer bort fler från poesin, än skapar sug till att läsa den genom sitt poesiavsnitt.

Jag skulle vilja ha en timme i den statliga etern då jag fick prata om hur jag tycker att poesin inte behöver förstås, att man bara kan njuta av ordflödet. Jag skulle läsa citat ur ovan nämnda poeter, lite beat-poesi, lite Bukowski såklart, ur min vän Karins smashing dikter (ska fråga om jag får publicera något här så ni får läsa), min pojkväns dito och efter min etertimme skulle alla genast rusa till biblio för att upptäcka den här underbara genren.

Tror ni inte det? Vilken typ av poesi gillar ni bäst - den abstrakta kärlekstexten eller den engagerande konkreta samhällsdikten?

Glöm förresten inte min poesiutmaning. I juni månad ger jag Eva-Stina Byggmästar en chans, även om jag känner på mig att hon inte är min kopp te. Jag återkommer om det. Vad läser ni för poesbok i juni?