ord och inga visor

Svårläst handlar om ett jag som är van att fly från närhet och relationer. Bokstavligt fly; sätta sig på ett plan och åka till ett annat land, byta nummer, försvinna och träffa nya män. Och om hur detta jag sedan finner sig själv bo tillsammans med någon. Hur detta skrämmer slag på jaget och hur rädslan inte går över med tiden. Svårläst handlar inte om att "växa upp" och bli konventionell, vara tillsammans med någon för att det vore det normala - för det hade varit det väntade. Den där okejdåjaggerupp-sensmoralen, den där jag-var-ung-en-gång-men-sen-växte-jag-upp-mentaliteten. Svårläst säger att man inte måste växa upp. Man måste inte tycka att det är mysigt att vara en duo i nöd och lust och tills döden skiljer.

I DN:s recension talades det om att jaget i boken bär på en omogen ovilja till att bli vuxen och vanlig. Jag älskar den oviljan, vill krama om den, vill skriva ner rader ur Svårläst på små papperslappar och kasta ut dem över hela centralstationen. Och jag vill hålla med Nina Björk om det hon avslutar recensionen med: Och Ericsdotter vägrar se mognad som en fråga om lagom tempererat engagemang. Hon förmår till och med göra lyckad prosa av den vägran.

Tidigare har jag läst Kräklek och Oskyld av Ericsdotter och tyckte, precis som WTOSIOTL, att det var för mycket kropp hela tiden. För mycket krökta ryggrader, kyssar, för mycket kön. Det är så skönt att det är borta i den här boken. Ibland kommer små fragmentariska Ericsdottriga formuleringar, men inte så att de tar över. Jag älskar blandningen av det poetiskt abstrakta och det konkreta. De djupa tankarna om relationer blandas med flera stycken där jaget står och bakar och älskar det exakta i att baka: Man följer receptet och vet att konsekvensen blir ett visst slags bröd. Kontrasten mellan det härligt exakta i bakningen och det förvirrande oexakta i känslor och relationer. Kontroll och inte.

Det är synd att boken heter Svårläst, något som väl i första hand syftar på att jaget är svårläst. Att de, männen, aldrig vet var de har henne eller hur de ska tolka henne. Hon är där och sedan försvinner hon. Hon försvinner och sedan kommer hon tillbaka ibland, ibland inte. Men självklart anspelar titeln väl också på att bokens innehåll inte är deckar-lättsmält. Det är synd om titeln skrämmer bort någon på ett sätt, för jag tror att de flesta skulle kunna uppskatta den här boken, oavsett övriga läspreferenser. Av samma anledning är det förstås också en fantastisk titel. Det här är inte svårläst, men det betraktas som det. Och yada-yada, ni förstår nog vad jag menar.

Vi pratade om den här boken på min ena bokcirkel i lördags, och var alla tre mycket förtjusta. Dessutom vimlar det av vackra citat och formuleringar, men eftersom jag citerade så mycket ur Feberboken igår så väljer jag att skippa det här och istället bara säga: Läs! Eller har ni kanske redan läst? Vad tyckte ni i så fall?